Klassiker, ja det kan vara oöverskådligt att sålla bland alla filmer man blir tipsad om. Jag har sett min beskärda del av filmer “man ska ha sett” och här är de 10 jag tycker att du kan skippa med gott samvete. Tacka mig sedan!
10. Forrest Gump (1994)
“Forrest Gump” är den korkade berättelsen om en till synes vanlig man som börjar prata med en kvinna på en parkbänk om sitt liv – ett mycket egendomligt liv som råkar korsa en rad historiska figurer och händelser, där allt bara sker utan några egentliga komplikationer.
Det största problemet, utöver att filmen är dålig, är att budskapet tycks vara att Forrest tar sig igenom alla hinder och att inget är omöjligt. Inget av detta känns trovärdigt eller förankrat i verkligheten. Det är dessutom hans partiska narrativ vi blir invaggade i.
Detta är en extremt populistisk och ganska genomdum film med en väldigt tråkig huvudkaraktär, spelad av en ovanligt svag Tom Hanks.
Läs också: 10 sköna filmer som piggar upp när du är sjuk
9. Halloween (1978)
Alla känner till ledmotivet, och det är också den enda behållningen i den här daterade och väldigt tråkiga skräckfilm. John Carpenters stora genombrott må ha skrämt slag på dåtidens biobesökare, men i dag framstår “Halloween” som en ytterst tafatt film med en urbota korkad intrig. Jamie Lee Curtis övertygar inte, och Michael Myers är inte särskilt skrämmande som skurk.
“Halloween” har blivit en framgångsrik franchise, och det finns filmer i serien som är avsevärt mycket bättre än detta tråkiga och ganska kassa original. Skippa!
8. Interstellar (2014)
Så fort rymden förs på tal blir folk som tokiga, och när en sådan film är signerad Christopher Nolan finns det ingen hejd för lovorden. Men är inte “Interstellar” en väldigt medioker film? Jag medger att det finns ögonblick i filmen som biter sig fast, men jag kan inte låta bli att känna att det är ett pseudointellektuellt försök att häpna publiken, där mycket är spel för gallerierna.
Jag såg “Interstellar” när den kom på bio, tillsammans med min pappa på fars dag. Det kändes som ett givet val för två sci-fi-intresserade cinefiler, men vi lämnade salongen helt opåverkade.
“Inception” gjorde saker med mig – men Nolans rymdepos är film-bro-filmernas film. Ganska svag story, svaga skådespelarinsatser och platt intrig. “2001” är den enda rymdfilmen jag behöver.
7. Ikiru – att leva (1952)
Hear me out: jag tycker “Ikiru” är en banal film och den berörde mig egentligen inte alls.
Jag förväntade mig en livsomvälvande upplevelse – att filmen skulle kasta nytt ljus över min vardag och få mig att se livet på ett annat sätt. I stället lämnade jag Cinemateket på Gärdet funderandes över varför Kurosawa inte gjorde en film om gangstrarna i filmen i stället. Det hade, enligt mig, kunnat bli helt fantastiskt. Nej, den här kan du skippa när du ska plöja klassiker.
6. Laura (1944)
Att kalla “Laura” film noir är nästan en skymf. Filmen saknar genrens egentliga kärna: karaktärsdjup, atmosfär och moralens dunkla gåtor.
Rollfigurerna är papperstunna, dialogen klyschig och Otto Premingers regi stel och föråldrad. Humorn är obefintlig. Skådespeleriet övertygar inte. Det är nästan som att filmen förväxlar noirens yta med dess innehåll, med det menar jag att detta är en film som maskerar sig som film noir men egentligen bara är en ursäkt för ett mysterium att sälja biljetter.
Resultatet är en tom och sövande imitation snarare än äkta film noir. Skippa denna och se i stället Billy Wilders “Double Indemnity”.
Läs också: Topp 10: Film noir
5. Fight Club (1999)
“Fight Club” är våldsam, cynisk och ond. Jag mår fysiskt illa bara jag tänker på den – macho-porr med inslag av filosofiska funderingar och existentiella spörsmål. Storyn är berättad med självförtroende och skådespelet är tyvärr väldigt bra, bortsett från en värdelös Jared Leto.
Jag kan inte annat än beklaga mig själv som har genomlidit filmen och som en gång i tiden till och med övertygade mig själv om att detta var en bra film. Där “American Psycho” lyckas med sin satir misslyckas “Fight Club” fatalt.
4. Akira (1988)
Hyllad, inflytelserik och hejdlöst vacker. Jag har nästan bara hört hyllningar av “Akira”, så döm om min förvåning när jag såg detta magnum opus och inte förstod någonting. Helt obegriplig och inte särskilt spännande anime, maskerad som ett viktigt mästerverk.
Ser du den bara för att den är cool och inflytelserik – okej. Men det är samtidigt rätt mycket begärt av en film som i princip saknar rim och reson.
3. Gladiator (2000)
Den mest överskattade filmen i mannaminne. Visst finns det tre–fyra citat som fortfarande ger mig gåshud, men utöver det är det en klumpig, påhittad historia med endimensionella rollfigurer och pompösa set pieces.
Russell Crowe gör en övertygande roll och hans monologer är otroliga, men överlag består filmen mest av transportsträckor fram till hans Oscars-ögonblick. Nej, detta är inget att hänga i Colosseum – men tvåan var ganska kul (jag skojar!).
2. Amadeus (1984)
“Amadeus” är en biopic om Salieri – mannen bakom Mozart. Det är en påkostad och lång film om hårt arbete kontra talang, om högfärd och medmänsklighet. Men det är också en väldigt dåligt spelad film, både av F. Murray Abraham och Tom Hulce, och en film om män, för män, med enbart män.
Någon sa att jag har sett fel version, så snälla upplys mig i så fall, för alla medmänniskors skull, vilken version man ska se. För det var i varje fall inte den jag genomled.
1. Dog Day Afternoon (En satans eftermiddag, 1975)
Jag håller Al Pacino som den största skådespelaren genom tiderna, men ”En satans eftermiddag” är bara en väldigt överskattad heist-film. Historien är gripande, men både Pacino och John Cazale spelar över något enormt, och filmen tar aldrig slut
Det känns som att svära i kyrkan – men den här kan du faktiskt skippa. Jag var tyvärr inte särskilt imponerad. Jag har inget direkt ont att säga, jag klickade bara aldrig med filmen.
Alla säger att detta är Al Pacinos bästa roll, men för mig är det inte alls så. Dialogen är för mycket, det finns för många karaktärer utan tydlig funktion som rör till handlingen, och det hela känns aldrig riktigt trovärdigt. Jag är nästan irriterad på mig själv över att jag inte gillar den mer men den är bara inte bra. Allt det tekniska är imponerande: hantverket, fotot, skådespeleriet. Ändå lämnar den mig helt kall.
Läs också: 10 blockbusters som kan rädda biograferna 2026
Läs också: Vad hände sen? Här är 10 filmer som förtjänar en uppföljare