Miami ligger till hälften begravt i havet. De rika lever lyckligt långt ovanför vågskvalpet omgivna av prunkande trädgårdar och springfontäner. Resterande 99% får hålla till godo med övre delen av stadens tidigare flerstjärniga hotell: ständigt fuktiga och flyende den stigande vattenytan. Årtal förblir okänt och huvudkaraktären Nick Bannister (Hugh Jackman) låter också förklara att tiden inte längre anses linjär. Även om han tar betalt per timme för sina tjänster. Det blir inte första gången logiken brister i manuset. Filmen tar fasta på flera science-fiction-klichéer, eller snarare fördomar. Däribland hur nya uppfinningar inte behöver en teknisk förklaring såtillvida de är visuellt tilltalande.
Likväl är det ett originalmanus. Något nästintill unikt idag, även om ”Reminiscence” är långt ifrån originell. Den är snarare ett sammelsurium av 80-tals-estetik, 40-tals-karaktärer och vår tids realismromantik. Nick äger ett företag som förser sina kunder med nostalgitrippar. Nerbäddade i en vattentank, uppkopplade till en snygg maskin och guidade av Nicks sammetslena röst får de ta del av sina favoritminnen. Det är oklart hur maskinen fungerar. Det förblir också ovisst varför minnena spelas upp för Nick och hans kollega Watts och inte bara för kunden, särskilt privata sådana, men det är petitesser… Maskinen har ju coola, nyputsade glaschip.
Nick och Watts verksamhet drivs av devisen att nostalgi är en trend som aldrig kommer gå ur tiden. Men här skjuter Lisa Joy sig själv i foten. Genom att både visuellt och dramaturgiskt föra tankarna till filmer som ”Total Recall”, ”Blade Runner”, ”Femte Elementet”, ”Memento”, ”Minority Report” med flera, som samtliga handlar om framtida cowboys eller lekar med minnet, upplever jag snarare att vi sedan länge tillfredsställt behovet av allt filmen vill säga. Däribland att återuppleva det förflutna. ”Don’t look back” är filmaffischens slogan, som i ett försök att motarbeta sig själv. För att se tillbaka är det enda den gör. I två timmar.
Science-fiction har dessvärre nästintill blivit synonymt med dystopi. Möjligen beror det på att vi lever i en tidsålder där morgondagen redan tycks utstakad, så till vida ingen drastisk förändring sker. Kanske är det därför ”Reminiscence” inte heller tillför något nytt. Den påvisar snarare bara precis var vi står, var vi kommer stå och var vi stått. Bristen på överraskningar blir förvisso en förstärkning av det eventuella budskapet. Att tiden är slut. Död. Men det gör också filmen överflödig. Eftersom det redan gjorts mycket intressantare filmatiseringar på det temat.
”Reminiscense” har liksom många science-fiction filmer före dragit klasskillnaderna till sin spets. Men vi är där nu. Där rika badar i pooler medan fattiga måste köpa dricksvatten av densamme. Science-fiction kan vara så mycket mer. Organiska uppfinningar, episka rymdäventyr och fantastiska framtidsvisioner att sukta efter. Men då får det ta avstamp i något annat än stigande vattenytor och korrupta storstäder i förfall.
Det inhumana samhället som gestaltas befästs dessutom ytterligare av den kärlekslösa romansen. Kemin mellan Hugh Jackman och Rebecka Ferguson är lika stel som de film noir-stereotyper deras karaktärer baserats på. Känslorna är lika avskärmade som de rörliga vattenmassor Miami desperat försöker skärma sig från. Kanske lika bra att dämningen brister. För jag vill inte behöva uppleva ett nu så dystopiskt att min enda källan till lycka skulle vara minnena från förr.