Trots de internationella framgångarna som fotograf, försörjer lettländska Inta Ruka sig som städerska. I dokumentären ”Fotografen från Riga” får vi inte bara ett varmt porträtt av personen och yrkeskvinnan, utan också ett porträtt av vårt grannland Lettland.

Det råder Michael Jackson-feber i världen igen när filmen ”This is it” premiärvisas. På Rigoletto i Stockholm var det fullsatt och att döma av ljudnivån var alla fans nöjda med filmen som är en orgie i hitlåtar och snygg dans. En värdig tröst för alla dem som hade biljetter till någon av hans avskedskonserter.

Filmen om den ensamme Pirko som blir karaokekung genom att härma Elvis har flera styrkor, främst den rörande grundstoryn men även en del bra skådespelarinsatser. Tyvärr är svagheterna mer dominerande och översättningen från novell till film fungerar inte helt.

”Nattvakten” är konst, teater och film i en salig blandning. Peter Greenaway är i vanlig ordning inte den mest lättillgänglige regissören men det här är en film som ändå fascinerar med sin spännande berättelse men främst för det visuella.

”Veronika bestämmer sig för att dö” är en film som vill ha ett viktigt budskap – det om att man ska leva varje dag som om den var ett mirakel. Tyvärr är vägen dit som en lång grå raksträcka, lite för tråkigt helt enkelt.

Halleluja, ”In the Loop” fungerar som ett glädjepiller i höstmörkret! Dialogen är smart och rolig men viktigast av allt är de fantastiska karaktärerna. Så se denna underhållande satir om bluffande politiker som inte skyr några medel för att få starta sitt krig i Mellanöstern.

I Michael Moores senaste film riktar han luppen mot den amerikanska kapitalismen. Många av greppen och berättartekniken känns igen från hans tidigare filmer, men det något torrare ämnet, ekonomi, samt det faktum att filmen redigerats om och anpassats efter senaste finanskrisen gör resultatet mer splittrat och mindre engagerande den här gången.

Terry Gilliam har alltid varit en regissör som aldrig har varit rädd för risker och därför har han också en notoriskt ojämn produktion bakom sig. Mästerverk som ”Brazil” har varvats med bottennapp som ”Tideland” och halvmesyrer som ”Bröderna Grimm”.

Jesper Ganslandts nya apfilm skapar mer frågor än svar och även om syftet är spännande på sitt eget lilla sätt är känslan alltför otillfredställande. För när halva behållningen ligger i det tänkvärda och den andra i den efterföljande diskussionen är det här film som kräver sin kraft och likaså ett gott och kreativt sinnelag. Inget för sinnessvaga bokstavligen.

Den senaste filmen om det lilla spöket på slottet Godmorgonsol är alla bekanta ansikten och spöken med, hela tiden med Laban själv i centrum. Det är sex fristående avsnitt fyllda med finess och humor, berättade i ett behagligt makligt tempo där alla kan hänga med i svängarna.

Säga vad man vill om Yellow Birds serie med originalhistorier från polisen i Ystad, men man vet vad man får och ”Wallander – Prästen” fortsätter i samma trygga spår.

Det är Halloween i amerikansk småstad, små och stora barn är ute efter bus eller godis. Den här kvällen går buset längre än vad de flesta av stadens invånare väntat sig. De flesta, inte alla, och vilka som vill vad är inte alldeles självklart. Inte ens vilka som är mänskliga och vilka som är någonting annat. Det, att få saker är vad de verkar vara, är en av ”Trick ’r Treats” allt för få riktigt positiva inslag.

”500 Days of Summer” lyckas att, med mycket humor men även allvar, ta sig an det bitterljuva i att bli kär utan att falla i de romantiska komediernas träsk av klichéer. Istället bevisar den att även kärleksfilmer kan vara riktigt smarta.

Mitt första formade intryck, tidigt i filmen, är att personerna bakom kameran lär ha försökt väldigt hårt att vara vad originalet lyckades vara utan att anstränga sig. Det är ett intryck som håller resten av resan.

Stilig, välspelad och fantastisk tråkig. Så kan man sammanfatta den senaste brittiska kostymfilmen som bugar så djupt inför den kungliga glansen att det är svårt att ta den på allvar.

Ruben Fleischers zombiekomedi ”Zombieland” känns som den första filmen sedan Romeros banbrytande dagar, som verkligen kan återupprätta kultrullens innebörd. En sådan som fler än bara nördar faktiskt kan relatera till. För det här är smaklöst blodig humor som förvrider ansiktet på sin publik i vanvettigt skratt, vare sig du tror dig tillhöra målgruppen eller ej.

Brian Clough är en av de största brittiska fotbollsprofilerna någonsin som porträtteras med säkerhet och bett av Michael Sheen in den täta och underhållande ”The Damned United”.