Första Crank var ett underhållande stycke action som slutar med att Jason Statham faller mot en säker död. Uppenbarligen blir han bättre, något jag inte kan säga om filmen. Huruvida det i sin tur är en bra eller dålig sak är faktiskt inte så uppenbart som man skulle kunna tro.

En älskad barnbok bestående av fantasifulla bilder och färre än 10 meningar text har här gjorts om till film. När jag ser ”Till vildingarnas land” kan jag lätt förstå att det kan vara en magisk bok. Tyvärr översätts inte det till filmen.

Två nördiga losers drar ut på fotvandring och hamnar i en byhåla där illasinnade lesbiska vampyrer gör allt för att återuppliva sin bortgångne drottning. En komedi som vill vara både sexig, smart och rolig men som misslyckas med alla sina intentioner och därmed blir en långtråkig sörja, inte värd att avvara tid och energi på.

Fenomenet Judd Apatows senaste film är också hans mest ambitiösa. Berättelsen om en döende komiker blandar hans patenterade grova skämt med sentimentalt drama. Det är bättre än det låter. Men på tok för långt.

Bra skräck behöver varken vara extravagant eller dyr, något som redan Hitchcock till vår egen Tomas Alfredson visat galant och kultigt prov på. Visst är ”Paranormal Activity” Google-generationens svar på ”Exorcisten”. Mindre konsistens, mindre finess men likväl med fulländad ryslig effekt.

För alla som inte kan få nog av Peter Greenaway så kommer nu dokumentären ”Rembrandts anklagelser” som är ett komplement till hans film ”Nattvakten” som nyligen hade premiär. Från att från början ha varit något seg så byggs intrigen och spänningen upp och precis som Greenaway blir man nyfiken på vad som egentligen döljer sig i tavlan ”Nattvakten”.

Roland Emmerich tar i så han spricker för att göra ”2012” till en katastroffilm med extra allt. Det fungerar stundtals, men han lägger krokben för sin egen ambition genom att paketera den snygga undergången med sentimentalt slisk och obetalbart träig dialog.

På många sätt är en Helena Bergströms ”Så olika” en typiskt Colin Nutley-film. Men trots att vi känner igen mycket, tillför hon något eget, framförallt ett tempo. Det är högt och bra.

”Chéri” är ett trivsamt besök i Frankrikes la belle epoque och en tragisk kärlekshistoria med en komisk grund. Michelle Pfeiffer är på hugget som yrkeskvinnan som faller för sin väninnas son.

”Welcome” är ett starkt och välspelat drama om hur orättvist livet är för dem som flyr från krig. Det är helt omöjligt att se den här filmen om kärlek och vänskap utan att bli berörd. Dessutom är den ett viktigt debattinlägg om Frankrikes flyktingpolitik.

Snyggt och stiligt när Robert Zemeckis tar den digitala tekniken till max för att göra Dickens klassiska saga rättvisa. Tyvärr är 3D-inslaget inte alltid lyckat och filmen är kanske för läskig för de mindre, som antagligen har störst behållning av den.

Då var det äntligen dags för sjätte och sista filmen i den här omgången, och den stora frågan på mina läppar var om de med tanke på det seriella stuket ska lyckas knyta ihop allting på ett tillfredsställande sätt. Svaret? Ja och nej, men jag känner mig åtminstone tillfredsställd.

Som vanligt dras i vi rätt in i händelsernas centrum, med en liten välplacerad kritisk spark uppåt, och det är en vetskap man som publik kan känna sig trygg igen.

Även en Saw-nybörjare har en del att hämta i den sjätte filmen i serien, även om det rekommenderas att börja från början för de nyfikna. För fansen innehåller ”Saw VI” tillräckligt med spänning, ”gore” och svar på hittills olösta frågor för att göra de flesta nöjda.

Det är svårt att veta hur jag ska komma igång med den här recensionen. Det är svårt, för jag älskar Seth Rogen och vill helst inte ens koppla samman honom med den här dåliga ursäkten till barnförbjuden komedi.

Richard Kelly skakar med tveksamt resultat liv i de psykologiska thrillers som är så tidstypiska för det 70-tal det också handlar om. Till en början ett fint homage till rysarkonsten men när små gröna gubbar tycks invadera lutar ambitionen mot någon sorts Area 51-äventyr med desto tveksammare resultat.

”Trubbel i Paradiset” är annorlunda än de flesta romantiska komedier eftersom den handlar om problem hos redan etablerade par istället för det rosenröda i att bli nykär. För det ska den ha cred. Men för övrigt är min mest positiva känsla efter filmen hur oerhört vackert det är på Bora Bora.