”Paris” är en sevärd episodfilm med några välskapta karaktärer och vackra komponerade bilder. Tyvärr blir den stundtals för utspridd i sitt berättande för att sätta några djupare känslospår i mig.

Dö! Dö! Dö! Det är i stora drag vad ”The Haunting in Connecticut” kör på. Ett schysst upplägg men desto sämre genomförande. Visst blir man rädd men där emellan kunde det lika gärna spelas hissmusik. Det här är tråkigt, förutsägbart och ja, omedvetet roande i all sin kalkonighet.

Tonårshunken Zac Efron spelar en yngre version av Matthew Perry och lyckas nästan charma sig igenom den här rutinmässiga high school-komedin. Men bara nästan.

Det är både plågsamt och tröttsamt att ta sig igenom till andra sidan av dessa dryga två timmar av Che Guevaras sällskap, men det är också en stor del av poängen. Steven Soderberghs dubbelföreställning om Che är mer den typen av film som fängslar efteråt, än den som underhåller i stunden.

Ett av Miyazakis tidigaste verk fortsätter att imponera både tematiskt och med en fantasieggande visualitet. När nu Disney, som köpt rättigheterna, börjar gräva fram dessa animerade pärlor finns det inget annat att göra än att hurra.

”Quarantine” är en hyfsat välgjord, men totalt onödig och tröttsam remake av den hyllade spanska skräckfilmen ”Rec”. Lägg dina surt förvärvade pengar på en DVD-kopia av originalet istället.

Ett dreamteam skådisar ombord på ett skepp lastat med glädje och galenskap. Sättningen och kläderna är sköna, replikerna och tajmingen himmelska. Curtis anarkistiska radiopirater är omöjliga att inte falla för.

Att långfilmsdebutera med en nyversion av 2000-talets kanske mest sofistikerade och framgångsrika asiatiska spökrysare, den mästerliga ”A Tale of Two Sisters”, är minst sagt vågat och med originalet (som faktiskt gick upp i staterna) färskt i minnet känns det lite som att skjuta sig själv i foten. Men frågan är hur många ur filmens finniga målgrupp som har det i åtanke när amerikaniseringen bjuder på både släpiga gengångare och systrar i bikini.

Det var väl bara en tidsfråga får man anta. Från en blygsam start har mangan Dragonball växt med en lavinartad hastighet och dominerat skolgårdar världen över de senaste åren. Med kassaklirr kommer filmadaption som ett brev på posten och nu landar alltså Hollywoodversionen av den japanska sagan om den specielle pojken Son-Goku på bioduken.

Barnfamiljerna går på vad som helst, så Disneyfabriken fortsätter att leverera trötta och kärlekslösa mängdfilmer som döljer bristen på logik bakom högljudda actionsekvenser. Varför bryta ett vinnande koncept?

De begåvade stjärnskotten Amy Adams och Emily Blunt delar dysfunktionell familj i en indiefilm med samma tema, producenter och samma Alan Arkin som i ”Little Miss Sunshine”. Visst är återvinning miljövänligt, men frågan är om biljettbetalande biobesökare med bantad plånbok lägger pengar på en film de redan sett?

Marco Bechis ”Birdwatchers” skildrar situationen hos ursprungsbefolkningen i Mato Grosso do Sul i Brasilien. Rent fotografiskt blir jag väldigt imponerad men när jag ser till helheten finns det några viktiga pusselbitar som saknas.

DreamWorks senaste parhäst med aliens och monster fortsätter spiralen nedåt i trytande fantasi. Karaktärsfattig och så gott som humorlös är det explosiv yta som vilar till grund, sånt som man kan köpa för pengar. Men som bekant byggs inga drömmar på de gröna sköna.

Trots en lovande idé och många duktiga skådisar, är ”Hunger” en alltför spekulativ och många gånger låååångsam odyssé in i hungerstrejkar och våldsamheter. Det är inte en film för alla, det är en sak som är säker.

Komponenterna känns igen som affischen utlovar. Intrigen är ny. Men under motorhuven döljer sig samma dumaction.

Kenneth Branagh som Kurt Wallander är en riktig lyckad kombination men det något tama mysteriet i botten hindrar BBC-versionen av ”Firewall” från att lyfta ordentligt.

Whitesharks första film är mest ett mallat och identitetslöst hopkok av klassisk folklore och moderna ingredienser. Men trollen är ganska fina.