Robert Downey Jr tar på sig robotdräkten igen i den här pampiga serietidningsuppföljaren, årets första, och det blir adrenalinfylld action och vitsiga sarkasmer fast i större upplaga. Som film är den varken mycket bättre eller sämre än första men fans lär inte bli besvikna.

”Baksmällan” goes 80-tal – så skulle man kunna sammanfatta ”Hot Tub Time Machine”. Mycket humor under bältet, men också mycket som träffar rätt, och utlovar en rolig filmstund.

Tanken är god, och det tekniska utförandet är bra. Men någonstans har debutanten J Blakeson gått bort sig totalt i bisarra vändningar som delvis gör filmen löjeväckande.

I Stefan Jarls nya film utmålas kemikaliesamhället som det stora hotet mot mänskligheten, värre än klimatkrisen till och med. Helt klart ett engagerande ämne men filmens upplägg är tyvärr inte ett vinnande koncept och man pendlar mellan att vara uttråkad och livrädd.

I Ystad mördas en man. Kurt Wallander (Krister Henriksson) sätter sig på fallet. Den här gången är det faktiskt inte han som ser sambandet ingen annan ser, utöver det är väl det mesta sig likt. Det är det alltid.

Kantad med briljant skådespeleri är denna historia om en av tidernas främsta författare. Dessvärre saknas känsla och vad som kunde blivit makalöst blir istället snabbt glömt.

Kom igen, kan verkligen en film med den där osnutne snorvalpen från en serie musikaler i skolmiljö verkligen vara något att hänga i den metaforiska julgranen? Skojar jag inte april med er nu? Bara lite? Nej, faktiskt inte ens bara lite.

Utan några extrema vändningar eller överdrivet dramatiserande har Clint Eastwood på ett historiskt trovärdigt och samtidigt berörande sätt tagit sig an apartheidens fall i Sydafrika och Nelson Mandelas första tid som president.

Jag hade väntat mig en mörk komedi, nu är jag inte säker på att ”Defendor” är en komedi alls. Rolig, ja (med träningsmontaget som den komiska höjdpunkten för undertecknad), men även sorglig och tragisk, och en massa andra positiva omdömen jag knappast trodde mig få skriva ner idag.

”Rough Aunties” är en närgången dokumentär som inte viker undan från obehagliga och tuffa ämnen som barnmisshandel, död och övergrepp. Det är en stark film som känns i hjärtat och som framkallar tårar mer än en gång.

Upplagt för skrattkavalkad med en ensemble bestående av Steve Carell, Tina Fey och en hel del stora namn att stödja dem med kunde man tro, dessvärre slutar allt med några enstaka fniss.

På videoomslaget görs kopplingar till David Finchers ”Seven” och till ”Saw”, de båda sägs vara i samma stil som filmen som nu ska recenseras. Det inte känns helt långsökt. ”Horsemen” vill vara den förstnämnda och lägger sig kvalitetsmässigt någonstans mitt emellan.

Sam Worthington som grekisk testosteronstinn halvgud i ett 3D-spektakel borde rimligtvis ha öppet mål efter ”Avatars” sanslösa framgång. Tyvärr missar Louis Leterriers remake ändå. Ett oinspirerat manus, knastertorra CGI-effekter och sinnesjukt fåniga repliker gör ”Clash of the Titans” till en besvikelse.

Jag hade fått för mig att ”Ninja Assassin” baserades på ett gammalt dataspel, vilket visade sig stämma dåligt överens med verkligheten. Något annat som stämmer dåligt med verkligheten, är ”Ninja Assassin”. Det gör absolut ingenting. Vem behöver verklighet med sådan här fantasi?

Polanski levererar verkligen i denna täta thriller som långsamt jobbar fram en allt högre spänningsgrad. För filmfantaster finns mycket dunkel ”film noir”-känsla och viss Hitchcock-inspiration att hämta.

Amy Adams är en filmstjärna av den gamla goda sorten och det menat på bästa möjliga vis. Likt en Audrey Hepburn har hon gjort sig sitt namn med en rad oförargliga komedier som ofta lyckats lyfta sig över den vanliga standardfållan av mediokra hollywoodfilmer.

Linda Thorgren gör allt för att berätta sin mörka historia om kärlek, familj, förföljelse och misshandel, men någonstans tappar hon bort sig i en sviktande berättarteknik och faktiskt sig själv som berättare.