”The Social Network” har inte bara ett rappt humoristiskt manus, övertygande regi och en fantastisk cast – bara det faktum att den tar sig an Facebookrevolutionen och gör det till en spännande historia om vänskap och svek gör den till en självklar kultrulle.

När man vet att det är en mockumentär kan man inte annat än beundra Joaquin Phoenix skådespelartalang och uthållighet. Men även om det inte är hans totala undergång vi bevittnar, så är det ett tveksamt karriärval. För trots att projektet är intressant är det aningen överdrivet och många har redan tröttnat på turerna kring den bråkiga ”ex”-skådisen och bestämt att de inte bryr sig.

En film om könsmaktsordningen i högstadiet låter tyngre än tyngst men trots det allvarliga ämnet lyckas Peter Schildt få in humor i sin tonårsberättelse. En del av charmen från hans tidigare TV-serier saknas dock.

”Tusen och en natt (jävla sköna män)” är Fatemeh Goshehs och Isa Vandis senaste dokumentär. Den beskriver kärlek och presenterar den på ett annorlunda och ärligt sätt som jag tidigare inte skådat. Trots mina delade åsikter angående filmen så måste jag säga att den tillför något nytt till bioduken.

Osökt förs mina tankar till Neil Gaimans klassiska serietidning ”Sandman”, specifikt ett kapitel döpt till ”24 Hours”. I det numret blir en grupp främlingar på ett matställe terroriserade av ett övernaturligt väsen och, ja, ungefär där slutar väl likheterna gällande såväl historien som kvalitén.

Solstänkta franska kullar, sena heta nätter med en flaska vin och en förbjuden kärlek är några av ingredienserna i ”En sydfransk affär”. Men trots att det klassiska upplägget doftar tantporr känns tonen, skådespeleriet och romansen rakt igenom äkta.

Oliver Stones klassiker om en ung börsmäklares uppgång och fall kompenserar för ett hyfsat banalt manus med en Michael Douglas i sitt livs form. Ett par odödliga scener kämpar om utrymmet med moralpredikningar, tidstypisk åttiotalsestetik och Daryl Hannas hatt.

Med ”Himlen är oskyldigt blå” ger Hannes Holm oss en filmjuvel som framkallar både leenden och tårar i ögonvrån. Till sin hjälp har han skådespelare i högform och en stark och fin berättelse som kan bli en framtida klassiker.

Med minnet av dykarparet som blev kvarglömda till havs, omgivna av hajar i ”Open Water” i bakhuvudet gör klaustrofobiker nog rätt i att spara på nagelbanden och undvika att ge sig in i än om möjligt ännu mer låst situation. För er andra som väljer att bli levande begravda med en lastbilschaffis som inte gått överlevnadskurs hos Uma Thurmans Kiddo från ”Kill Bill” väntar 90 minuter i biomörkret ni sent kommer glömma.

I det fjärde återbesöket till Paul W.S. Andersons zombiedystopi fortsätter kampen mot det ondskefulla Umbrella Corporation i snygg och actionspäckad stil. Helt utan stil fortsätter också kampen mot ett icke-närvarande manus.

Som de flesta insett så går vampyrfilmen en långsam, tragisk död till mötes i form av hypade TV-serier och blodfattiga tonårsfilmer. Den udda rockmusikalen ”Suck” är kanske ingen ny ”Dracula” – eller ”Rocky Horror Picture Show” för den delen heller – men är man ute efter en befriande opretentiös kombination av indiemusik och vampyrsplatter så är den klart godkänd.

Den här filmen lär ha svårt att hitta sin publik eftersom den blandar humor anpassad för 3-åringar med anspelningar på tonårsfilmer och över det har de smetat ut en övertydlig sensmoral. Nej, talande hundar är inte alls särskilt roliga så man måste nog vara en rejäl hundälskare för att stå ut med ”Marmaduke”.

Jag vill minnas en hel del surr om Oscars när ”The Messenger” hade premiär i sitt hemland, även utöver de två guldgubbar (bästa manliga biroll för Woody Harrelson och bästa manus) den nominerades till. Vad hände här? Direkt till DVD. Sorgligt öde för ett drama som förtjänar mer, mycket mer.

Två mammor, två barn och en spermadonator är upplägget i ”The Kids Are All Right”. En sällsynt underhållande, varm och ärlig film om konventionella problem i en okonventionell familj som vädrar in välbehövlig frisk luft i en genre där kärnfamiljen allt för länge framställts som den enda sanna läran.

Likt en huvudled delar David Lynchs moderna klassiker in filmupplevelsen i två körfält. Man antingen älskar eller hatar den, förstår eller blir förbryllad, ser den igen och igen eller stänger av efter tio minuter. Men ingen glömmer den och kan man bara se igenom alla rökiga och rödklädda rum och förbi blå askar är det en synnerligen gripande historia om en Hollywooddröm som slutade i en tragedi.

”Winter’s Bone” är en riktigt spännande thriller med både regi, manus och skådespel som imponerar. När jag satte mig i biosalongen hade jag ingen aning om att jag var på väg att se vad som troligen är en av årets bästa filmer.

”Going the Distance” är en välskriven komedi om kärlek och relationer med ett par riktigt roliga scener.