Att Hollywoods favorit-excentriker Tim Burton skulle göra film av den kanske mest skruvade och surrealistiska av alla klassiska barnböcker såg på förhand ut som en drömkombination. Men med facit i hand visar det sig att ”Alice i Underlandet” är Burtons mest konventionella film på länge. Och stundtals ganska tråkig. Nu ska det tilläggas att det är 2D-versionen som recenseras, det är mycket möjligt, till och med troligt att Burtons digitala excesser kommer bättre till sin rätt i 3D-versionen.

Om inte mitt minne lurar mig var det inlägg på Bloggywood.se som berättade om ”Adventureland”:s då ankommande existens ett av mina allra tidigaste där. När jag nu sätter mig för att recensera filmen åt MovieZine är det kanske inte som att komma full cirkel men åtminstone inledningen av en spiral, dessutom med de gamla förväntningarna både infriade och överträffade.

Jamie Foxx och Gerard Butler tar sig an varandra i en film som mer i form än innehåll doftar av mina tonår. Det håller, som jag har formulerat mig förr, inte hela vägen men ger oss om åtminstone en stunds sällskap till popcornen.

När antikens grekiska gudar drabbar samman i ”Percy Jackson och kampen om åskviggen” är det som om Harry Potter möter en amerikansk highschoolrulle. Filmen saknar magin hos den brittiska förebilden och kommer därför inte alls få samma genomslag hos den vuxna publiken. Men för ungdomar är det här ett kul, fartfyllt äventyr.

1969, I samband med Apollo 11-landningen på månen, släppte den unge David Bowie låten ”Space Oddity”. Berättelsen om den strandsatte astronauten Major Tom blev en omedelbar klassiker och sköt fart på den spenslige engelsmannens karriär. Nu, 40 år senare upprepar hans son konststycket med en film om en ensam astronaut. Zowie Bowie, eller Duncan Jones som han föredrar att kalla sig, debuterar med en av nollnolltalets bästa science fiction-filmer. Och det med en budget som på sin höjd skulle räcka till att animera ett viftande blått öra i ”Avatar”.

”Du och jag” är en ögonblicksbild ur ett förhållande, egentligen vilket som helst. Upp- och nedgångar byter av varandra och två egon kämpar för att bli ett par. Hur karaktärerna än beter sig går det inte att utesluta identifikationen man obönhörligt känner i detta solida tyska relationsdrama.

Under 70-talet lyckades Hollywood väldigt bra med att göra psykologiska skräckfilmer, en konstform man med få undantag misslyckats med sedan dess. ”Orphan” är en klart modern, och mycket brutalare, benbrytande återgång till den gamla goda tiden.

Simon Staho försöker berätta en kärlekshistoria med ett mycket strikt formspråk. Men det som är intressant till en början blir bara en utdragen, enerverande långtråkig berättelse som förutom en scen, missar att beröra.

Stilistiskt är ”Shutter Island” en solklar fullträff – regi, foto, skådespeleri, ja alla detaljer utförs perfekt. Det är snarare helheten – handlingen och framför allt slutet – som får betyget att nästan vackla neråt.

Lagom till Alla hjärtans dag kommer förstås en kärleksfilm som handlar just om den dagen. Det står ”Love Actually” skrivet över hela ”Valentine’s Day” – många kända skådespelare och flera olika kärlekshistorier som kopplas samman på ett eller annat sätt. Men där ”Love Actually” har charm och känsla så känns ”Valentine’s Day” mest som ett hafsverk utan tanke bakom. Eller ja, tanken är väl att alla kärlekspar och andra romantiker ska gå och se den på Alla hjärtans dag.

Det slår gnistor mellan Ewan McGregor och Jim Carrey i en film om den gifta mannen som inte längre orkas låtsas att han inte är gay. Det är skratt varvat med drama i en film full av starka rollprestationer och genomtänkt regi.

Filmbolaget Universal gjorde sig kända för att leverera bra monsterrullar med historier som ”Dracula” och ”Frankensteins monster”, med många fler, och deras ”Wolfman” från 1941 tillhör de bättre ur floran. 2010 års version är trogen den gamla och lyckas nästan återupprepa succén, och hade nog lyckats om man inte ansträngt sig aningen för hårt.

Efter två mer allvarliga filmer är Josef Fares tillbaka med en komedi om manlighet. Tyvärr är humorn i ”Farsan” överdrivet buskisartad och istället för att skratta känner man sig snarare mest generad.

Alejandro Amenabar går från spöken och seanser i ”The Others” till filosofi, feminism och religiöst infekterat våld i ”Agora”. Något som kanske kunde mäktat sig upp till en Kubrick-känsla men med sitt pampiga budskap blir en alltför stark förkämpe av pekpinnar.