”En sorts kärlek” är något så ovanligt som en holländsk storfilm baserad på en bästsäljare från samma land. Filmen tar upp ämnen som äktenskapslöften, otrohet och cancer med stor dramatik och visst blir man berörd. Dessvärre tvingas man sympatisera med en ganska odräglig huvudkaraktär.

Här är den, filmen där Kevin Smith för första gången regisserar någon annans manus. Det är kul att han testar någonting nytt, utmanar sig själv, men jag skulle önska att han hade valt ett bättre ställe att börja på.

Balans ska återställas till en fantasivärld där tillvaron går ut på att manipulera eld, vatten, luft, och jord i överkoreograferade slagsmål. Barnet som ska göra det har obegripliga tatueringar i pannan. 3D-glasögonen matchade min frisyr ganska bra, sedan gick det utför.

En utmanande historia om ensamhet, relationer och hur tomt livet kan kännas när man aldrig lär känna sina föräldrar eller sitt barn. Riktigt bra skådespel och ett intressant manus hade blivit ännu bättre med en starkare regissör.

Danny Boyles knarkiga mardröm står sig lika stark i dag som vid premiären 1996. Med en helt fantastisk ensemble, enormt soundtrack och coolt bildspråk hittar regissören den perfekta balansen mellan ett starkt budskap och en generationsfilm som definierade 1990-talet.

Den irländska kuststaden Cobh står som regngrå fond till detta okonventionella drama om en ensamstående tvåbarnsfar som väcks av spöken om natten och hemsöks av minnen från sin framlidna hustru. En kusligt välspelad filmupplevelse om gengångare och om att gå vidare.

Vissa teman och historier, särskilt verklighetsbaserade sådana, mjölkas ut till det olidliga i film efter film tills man får en yrselframkallande känsla av deja vu. Vissa berättelser, öden och tragedier tåls dock att målas upp om och om igen, för att det aldrig helt går att förstå eller sätta sig in i det som skedde. När Andra världskriget skildras ur fransmännens och deras barns perspektiv är det en både sorglig och vacker kamp man får uppleva.

Jennifer Aniston, sperma och Jason Bateman är de tre huvudingredienserna i en romantisk komedi om en ensamstående mamma som beslutar sig för att ta ödet i egna händer.

Regissören med förmågan att plocka fram det allra dummaste i Will Ferrells uppenbarelse, med filmer som ”Anchorman” och ”Talladega Nights”, är tillbaka med ett snedvridet polisgrepp på Buddy cop-genren. Vissa skämt hade kanske överlevt bättre i SNL-formatet men i rätt sällskap rätt humör är ”The Other Guys” brottsligt underhållande.

Filtdocksversionerna av Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken ger sig ut på kometjakt i en restaurerad Mumindal från polskt sjuttiotal. De flesta känslolägena ryms i en film som helst förutsätter att man har bott där tidigare.

Sergio Leones mästerverk i westerngenren är fortfarande oöverträffad. Här finns några av de vackraste bilderna i svettig ökenmiljö, den kanske bästa filmmusiken signerad Morricone, och de coolaste pickadolluppgörelserna någonsin. Men det är också en oerhört mänsklig historia som skildrar ett krig där ingen är vinnare och relationer som aldrig kan bli annat än brustna.

”Lyckan, kärleken och meningen med livet” är ingen film – det är en resa. Så beroende på var du befinner dig i livet kommer den antingen att ge dig massor eller inget. För mig är den både irriterande, vemodig och inspirerande – precis som livet.

Att se ”Oceans” på bio var en riktig upplevelse. Om du drömt om att simma med delfiner, fiskstim, maneter eller vithajar så är det här en film du inte får missa.

Susanne Biers nya film ”Hämnden” behandlar våldets onda spiral från brutal kvinnomisshandel i afrikanska flyktingläger eller skolgårdens mobbing i en dansk småstad. Som i Biers tidigare filmer behandlas tunga ämnen ur ett vardagligt perspektiv men inte helt utan klichéer.

I skuggan av sommarens tecknade storfilmer ”Shrek 4” och ”Toy Story 3” kommer en anonym, liten pärla som kanske inte med någon större sannolikhet kommer yngla av sig fem uppföljare men är tillräckligt myskul och rar för att göra den sevärd.

När en film vinner Guldbjörnen för bästa film i Berlin skulle man kunna tro att man har en lovande filmupplevelse framför sig. Tyvärr visade sig ”Honung” vara en mycket trögflytande historia.

Nuförtiden är science fictionskräck en smått döende genre förpassad till DVD-träsket men på 1980-talet skördade den stora framgångar, mycket tack vare ”Alien” och dess många kopior och uppföljare. En av de bättre filmerna som höjde sig långt över den oftast ganska låga B-filmsgränsen var John Carpenters ”The Thing”, en film som både skälldes ut av kritikerna och kultförklarades av fans.