En parodi på Sveriges mest urmjölkade genre – polisfilm – hade aldrig suttit mer rätt i tiden men tyvärr siktas det lite väl lågt och humorn träffar lika ofta fel som rätt även om skådespelarna gör det uthärdligt.

Jag tänker på ”Jättehajen”, en fantastiskt usel ”Hajen”-kopia (av rättighetsskäl förbjuden i USA), och jag tänker på den inte för att den är lik ”Vice”, utan att för att hajfilmen är något en grupp vänner med alkohol kan samlas och ha roligt till. Jag tänker på det, för jag har svårt att tänka med den mängd sprit som krävs för att göra ”Vice” sevärd.

Filmen om den originella familjen Tenenbaums når i vissa stunder total perfektion med sin smarta dialog, de udda karaktärerna och den fina musiken. Den bjuder både på fyndig komik och stora känslor och är en av mina absoluta favoriter.

Sällan har väl finansvärlden kunnat bjuda på så mycket spännande underhållning som när regissören Oliver Stone återupplivar kultrullen som gjorde Michael Douglas till en legend. ”Wall Street: Money Never Sleeps” känns som en värdig uppföljare som tyvärr gör sig uddlös i en familjevänlig Hollywood-vändning.

Inte helt otippat får man precis vad man förväntar sig när Carrie, Charlotte, Miranda och Samantha ger sig ut på nya äventyr. Inte mycket till film men gillade du TV-serien blir du inte besviken.

Vår neurotiske Allen kör på gamla välkända kort i sin nya film ”You Will Meet a Tall Dark Stranger”. Ett relationsdrama med förväxlingar, pinsamheter och lust som främsta karaktärsdrag. Om än uppbackad av Naomi Watts, Antonio Banderas och Anthony Hopkins är det här bitvis i tråkigaste laget. Knappast en favorit i repris med andra ord.

En klassisk kärleksmusikal och ett glädjepiller som fortfarande håller trettio år senare. ”Grease” är på inga sätt en perfekt film men den charmar brallorna av de flesta som ser den.

”Youth in Revolt” är en guldgruva av udda humor som levereras klockrent av Michael Cera i huvudrollen. Mästerligt manus, regi och skådespeleri gör detta till en ovanligt lyckad indiekomedi.

En turnerande burlesque-ensemble ska få biopubliken att reflektera över kärleken, livet och meningen med det hela. En intention som faller till föga när huvudrollsinnehavaren tillika regissören Mathieu Amalric skjuter lite för vilt för att träffa någon nerv.

Ingela Lekfalks dokumentär om HIV-smittade Lillemor är en mörk och utlämnande berättelse, en jakt efter svar. Det vi får är Lillemors version men jag hade önskat att den hade grävt ännu djupare och lyft in fler perspektiv.

Senaste färdiglagade halvfabrikat att rulla ut från drömfabriken Disney är ”Prince of Persia” med Jake Gyllenhaal som muskelstinn prins i ett ökenäventyr som är precis vad man förväntar sig av Jerry Bruckheimer. Varken mer eller mindre.

”Greenberg” är en kavalkad av obekvämlighet, där vemod får större plats än humor – något som gör den till en lätt film att uppskatta, men svår att tycka om.

Stanley Kubricks svarta komedi om kalla kriget och kärnvapenhotet är en träffsäker satir där han driver med allt och alla. Inte minst med de på sextiotalet rådande fördomarna om hur personer från öst och väst egentligen är. Framför allt är det en smart och extremt rolig film.

Den krassa verkligheten talar för sig själv. I ”The Face of the Enemy” får biopubliken möta ett gäng krigsveteraner som trots svåra trauman tagit sig vidare i livet. Resultatet blir ett hopkok av fängslande livsöden.

Visst är det något typiskt skandinaviskt över introverta storvuxna karlar, gråtunga regnmoln och den konstanta dysterhet som kännetecknar vardagslivet i Norden; En diskbänksrealism som tillskrivits oss alla norr om Medelhavet. Med sin senaste film ger norrmannen Hans Petter Moland inget sken av att vilja tvätta bort denna stämpel, snarare omfamnar han den med humoristisk talang och ”En ganska snäll man” är faktiskt en riktigt bra film.

Ridley Scott gör episk storfilm av Robin Hood-legenden med Russell Crowe och Cate Blanchett och visst är det ett koncept som inte kan misslyckas. Och det fungerar men saker och ting är lite för perfekta och i slutändan blir det en ganska feg film som inte riktigt vågar ta ut svängarna.

Visst är gräset grönare på andra sidan och hur immateriell man än må vara så vill man innerst inne ha den där snygga klockan eller den där ashäftiga bilen. Familjen Jones är på den andra sidan, det är dem som gör den sådär oemotståndligt grön.