Polanski levererar verkligen i denna täta thriller som långsamt jobbar fram en allt högre spänningsgrad. För filmfantaster finns mycket dunkel ”film noir”-känsla och viss Hitchcock-inspiration att hämta.

Amy Adams är en filmstjärna av den gamla goda sorten och det menat på bästa möjliga vis. Likt en Audrey Hepburn har hon gjort sig sitt namn med en rad oförargliga komedier som ofta lyckats lyfta sig över den vanliga standardfållan av mediokra hollywoodfilmer.

Linda Thorgren gör allt för att berätta sin mörka historia om kärlek, familj, förföljelse och misshandel, men någonstans tappar hon bort sig i en sviktande berättarteknik och faktiskt sig själv som berättare.

En gång i tiden frågade Alphaville vem som ville vara för evigt ung. En yngling döpt till Dorian räckte upp handen och kunde därmed ge oss något passande till hyrvideohyllan.

Den hyllade ”Lebanon” har ett suggestivt berättarsätt, men trots det saknar den omskakande krigsskildringen den extra ingrediens som lyfter den över medelstrecket.

Joann Sfars film om den franske musikern Serge Gainsbourg är i början väldigt fängslande men tappar tyvärr fokus och håller inte riktigt hela vägen. Den stora behållningen är skådespelarna som spelar Gainsbourg, både som barn och vuxen. Och förstås den fantastiska musiken.

Efter att ha sett Erik Gandinis hyllade ”Videocrazy” och ”Winx Club – Hemligheternas slott” tätt inpå varandra kan jag bara konstatera att Italien producerar skräp för både film och tv i en helt egen division.

Om man direktöversätter filmens titel till svenska, får man ett uttryck som jag är smått förtjust i och gärna använder, och jag har lovat att inte gå den uppenbara vägen och använda det i den här recensionen. Om inte dylikt löfte avlagts, då hade de två orden passat perfekt som beskrivning.

Politik, kärlek och spänning – allt detta ryms i Oscarsvinnaren ”Hemligheten i deras ögon”. Men framför allt är det en stark och personlig berättelse om en man som behöver tjugo år på sig för att förstå hur han vill leva sitt liv.

”Flickan från ovan” flyter över många genrer – som psykologisk thriller, familjedrama och ”fantasy” – och även om flera av delarna har stor potential blir slutresultatet något splittrat.

Nicolas Winding Refn har fått utlopp för sina mest våldsamt konstnärliga drömmar. Det är en film där historien på många sätt bara kan ses som ett skynke, en kuliss, till en typ av orgie i ultravåld utan tydlig historia.

Att lyckas få till alla delarna i genren romantisk actionkomedi är inte det lättaste och inte heller ”The Bounty Hunter” fixar den utmaningen. Storyn är tunnare än is i mars men filmen lyfts av roliga birollskaraktärer och en småputtrig stämning.

Wes Anderson är helt rätt person att överföra Roald Dahls varma saga om den smått fantastiska räven till bioduken. Den blinkade ironin och det osentimentala hanterandet av mörkare scener är fångat på pricken. Däremot vet filmen inte riktigt vilken publik den ska tilltala vilket gör att den blir för vuxen för barn och för barnslig för vuxna. Men animationen och rösterna är på topp!

”Örnjägarens son” kan ses som naturfilm, äventyrsdrama eller till och med dokumentär. Vilket det än blir kan man vara rätt så säker på att vara med om sinnlig och rätt så överraskande upplevelse.

De populära böckerna om hästtjejen Klara har nu blivit film. Trots att den har alla förutsättningar emot sig visar den sig ändå vara en habil historia för hästbitna barn och ungdomar.

”Nowhere Boy” blir stundtals riktigt rörande när den unge John Lennon försöker reda ut sina trassliga familjeförhållanden. Det bjuds på fina skådespelarinsatser, inte minst av den ibland kusligt porträttlike Aaron Johnson i huvudrollen.

Grynigt foto, lite naket och lite sex. Har vi hamnat i en svensk 60-talsrulle? Nej, det är bara den senaste filmen i Wallander-serien, som faktiskt inleds ganska snyggt innan det blir tråkigt igen.