Ännu en remake av klassisk b-skräck. Jag kan förstå att man är skeptisk men det har dykt upp några de senaste åren, ”Last House On the Left” exempelvis, som ändå är dugliga. Bättre än väntat utan att vara lysande. Det är i det facket som ”Stepfather” sorteras in.

Det finns filmer som man förstår varför de åker direkt till video. Jag såg ”Vice” för några veckor sedan och hade väntat mig får göra samma typ av sågning nu. Som tur var är ”The Goods” istället den där andra, mycket trevligare sorten, som man visserligen kan acceptera att den inte fick gå upp på bio här men som likväl är en riktigt kul liten pärla.

Beck och Gunvald fortsätter lösa mordfall som är ungefär lika intressanta eller originella som i någon av dem tjugo senaste filmerna, eller valfritt ”CSI”-avsnitt. Snyggt och småspännande som bäst, men ofta rutinmässigt och förutsägbart.

Nu presenterar vi, inte särskilt stolt, den nästa sista delen i den här omgången av fall för polisen i Ystad. Sista omgången? Man kan hoppas, för även om pilen pekar uppåt jämfört med de senaste filmerna, finns det inte någonting i mig som ser fram emot att se fler.

Det finns absolut en publik för filmer som ”I min vildaste fantasi”. Om du uppskattade ”American Pie”-serien och gärna vill ha mer kommer du inte bli besviken. Om du däremot är ute efter en söt romcom eller någon form av intelligent stimulans – stanna hemma.

”Killers” försöker blanda en massa olika filmer i en och samma men har bara skådespelare med kapacitet att på sin höjd klara av en medioker romantisk komedi. Det här är dålig film när den är som värst.

Det finns inte mycket bra att säga om ”När man är i Rom” förutom att filmen ibland är så brutalt överdriven och korkad att man inte kan hålla sig för skratt.

John Huston var en av de allra största regissörerna, det är tillräckligt att bara vissa titlar i hans resumé för att rysa till. ”The Maltese Falcon”, ”The Treasure of Sierra Madre” och ”Key Largo” är inget mindre än mästerverk och utmärkta exempel på varför jag älskar film. ”Moby Dick” hade jag dock missat och frågan står förstås om den når upp till nyss nämnda titlar. Nej, lyder mitt korta svar, men det kan ju bli bra ändå.

Precis som i ”Paris, Je t’aime” består även ”New York, I Love You” av ett gäng olika novellfilmer. Men de flertal historier som verkligen berörde i den första filmen saknas här. Det blir därför oengagerat om en stad jag varken känner igen eller blir förälskad i.

Barnboksrullen ”Nanny McPhee” om en magisk barnvakt ful som stryk (tänk Mary Poppins med vårtor och fat suit) är kanske inte årets mest efterlängtade men lär funka för barn med förkärlek till slapstick och grisar. En övre åldersgräns vore att föreslå dock.

Engelska dansfantaster visar i den första brittiska 3D-producerade filmen att det tydligen går att blanda balett och streetdance, men tyvärr funkar det inte lika bra att blanda dans med film. En dröm för koreografer medan det mest framstår som en snygg, men lång, musikvideo för oss andra.

Med lågbudgetskräckisar vet man aldrig vad man får. När det handlar om en dylik från 2006 som inte har svensk videopremiär förrän fyra år senare är det extra lätt att vara skeptisk. Som tur är visar sig ”Mulberry Street”, en liten film om hur New York attackeras av onda råttzombier, istället vara en av de sällsynta pärlorna.

Hitchcocks mästerverk ”Psycho” chockade många när den kom 1960 och den skrämmer fortfarande livet ur de flesta som ser den. Spännande kameravinklar, briljant musik, skickliga skådespelare och en fulländad berättarteknik kan inte bli annat än alla rätt.

Störst är inte alltid starkast, bevisar SF när årets första ordentliga actionrulle inte ingår i den hittills ganska tama Biosommaren. ”A-Team” är två timmar skönt, opretentiöst biogodis som lyckas vara testosterongrabbig utan att samtidigt vara pinsamt korkad, som ofta är fallet med vapenfixerade, muskelfixerade agentfilmer.

Så mycket mer serietidningskänsla kunde de knappast ha klämt in filmversionen av ”The Losers”. Det är överdrivet, det är kitsch, det är fullt av klichéer – och udda nog är det också väldigt underhållande och faktiskt roligt.

”Varning för vilda djur” är gjord som om 1990-talet aldrig existerat. Eller möjligen som en hyllning till oförargliga barnfilmsklassiker som ”Ensam hemma” och ”Dr Dolittle”. I vilket fall så är det en lättsam men ganska tjatig djurkomedi med mer slapstick än hjärnan orkar med.

Lasse Hallström har alltid varit de stora känslornas man. Från bitterljuva ”Mitt liv som hund” till romantiska sockervaddsfilmer som ”Chocolat” och ”Casanova”. Men aldrig har jag sett honom göra en så genomsliskig och känslogeggig film som ”Dear John”.