”Indrivaren” börjar med ett inbrott, två skumma skumlingar som rotar igenom en bostad när den unga kvinnan som bor där vandrar in genom dörren. Slagsmål uppstår, hon kastar av sig tröjan som en van stuntkvinna, men det hjälper inte. Hon förlorar matchen och ystadspoliserna börjar nysta i fallet. Det ser illa ut och blir värre när det visar sig att det finns en koppling mellan skumlingarnas affärer och en av aspiranterna. Isabelle har ett mörkt förflutet som hon kanske inte kan komma undan.
Aspiranterna, förresten. Inledningsvis verkar de ha klarat av sin utbildning, blivit färdiga poliser, och går direkt från sina uniformer till att vara civilklädda snutar. Nu kan jag väldigt lite, nästan ingenting, om polisyrket, däremot känns det inte särskilt trovärdigt och trovärdigheten är viktigt. Ja, i den mån man nu kan begära sådant av en svensk modern deckarserie.
Å andra sidan är det inte som om Wallander är känd för sina fräscha idéer, även de episoder jag tyckt har varit okej har varit okej av helt andra orsaker, och det finns fler exempel i ”Indrivaren”. Isabelles mörka förflutna, t ex. Vi har redan behandlat dylikt med hennes med-aspirant Pontus. Inte lika mörkt, det är sant, då handlade det om faderskap, däremot hemligheter som han buttert försökte dölja och samma mönster går igen här.
Åklagarens problem med tonårsdottern är också samma gamla vanliga visa. Inte från tidigare filmer i den här serien, utan rent generellt, jämfört med alla andra gånger tonårsproblem har behandlats. ”Wallander” tillför ingenting nytt på området. Om jag skulle vilja säga något om aktrisen som gestaltar dottern är det svårt, väldigt svårt att säga ens om hon är bra eller dålig, eftersom hon verkar helt ointresserad av sitt uppdrag. Det är dock inget jag håller emot henne – jag ser ju vad tösen har att arbeta med, den stackarn.
Idel klagomål, vad gör då ”Indrivaren” till den bästa på länge? Isabelle, bland annat, som trots allt är en bra och tuff karaktär och en av de jag gillat bäst. David Dencik som fullblodspsykot Leo Lippowski är riktigt duktig också, han har en skön balans mellan farligt lugn och flippat utspel, och ett utseende man kanske inte relaterar till en sådan karaktär. Det hjälper alltid till. Överlag känns det som om gästskådespelarna, däribland Rafael Edholm och Emil Forselius, är av bättre material än brukligt.
Sedan har vi Fläskkvartetten, förstås, som alltid är bäst och gör en av sina starkare insatser i här.
”Indrivaren” är regisserad av Kathrine Windfed, som enligt DVD-omslaget ligger bakom TV-dramerna (på SVT, om jag inte minns tokigt) ”Kronprinsessan” och ”Kungamordet”. Jag har inte mycket minne av att ha sett mer än något avsnitt av den förstnämnda serien men det känns som Windfed är en av de mer kompetenta regissörer att hantera ”Wallander”. Åtminstone vad gäller att röra sig i den här typen av filmer.
Tyvärr är det bästa på länge en bra bit från tillräckligt bra när sträckan dit, både genom de uthärdliga hållplatserna och de supertråkiga, har varit så lång.
