Det är ambitiöst av Gareth Edwards att nästan helt själv få fram den här annorlunda alien-rullen. Men framför allt vad gäller storyn, mängden ”plot holes” och hur karaktärerna framställs hade han tjänat mycket på att involvera andra.

Osannolike Howard Marks liv skildras med fart och med friskt humör, oftast på bekostnad av nyansering i karaktärsportätten. Anspråkslöst, ytligt och nästan helt utan smärtpunkter kompenseras inte ens av Chloe Sevigny.

21-årige Xavier Dolan har lyckats igen. ”Hjärtslag” är en njutning för ögat, men ger också en fin inblick i några unga människors jakt på kärlek och svartsjukan som det leder till. Kvicka replikskiften blandas med allvar och snyggt foto.

Samtidigt som ”Pensionärsjävlar” går på TV så kommer lägligt nog en actionfilm med äldre, avdankade agenter som utan problem hanterar både knytnävar och skjutvapen långt efter pensionsåldern. Idén är kul, tempot högt och castingen idealisk men även om det är fantastiskt att se Helen Mirren skjuta med k-pist i aftonklänning så ebbar den fyndiga humorn snabbt ut i tjatiga explosioner och pangpangscener.

Tarantinos andra film definierade inte bara honom själv som regissör, den introducerade filmbegrepp för världen som 16 år senare har blivit en del av det vi väntar oss att se på vita duken.

Det är med bitterljuv känsla man ser den näst sista delen av Harry Potters oktalogi. En känsla som möjligtvis solkas av vetskapen att det snart är över. För det tycks som att även de mest cyniska filmstropparna fallit till föga för den naiva charm som är JK Rowlings livsverk.

”127 timmar” är en nervig nagelbitare som lämnar besökaren alldeles matt. Danny Boyle har verkligen levt upp till förväntningarna och levererar på alla plan.

”Igelkotten” är baserad på den hyllade franska romanen ”Igelkottens elegans”. Elegans är också ett passande ord för den här lilla fina filmen som tyvärr och typiskt nog inte kommer få den spridning den förtjänar. Jag har en känsla av att den skulle kunna göra världen till en aningen bättre plats.

Medelålders män gör saker tillsammans för att slippa känna sig gamla. De blir ”Män som simmar”, konstsimlaget som går från att vara några man skrattar åt till att tävla i VM. Dokumentärfilmen om dem bjuder på rörande berättelser, skratt och charm, men är något ojämn och skulle ha tjänat på ett tydligare fokus.

Det femte samarbetet mellan Tony Scott och Denzel Washington är en habil actionhistoria som inte på något sätt skriver filmhistoria men levererar hygglig spänning för stunden.

Alla kan melodislingan man nynnar när man vill skrämma någon ur vattnet. Några enkla toner som kommit att representera ett av världens mest kända och fruktade rovdjur. Och den 35 år gamla filmen som gjorde hajar till den okända mördarfisk den idag kallas håller fortfarande, inte bara som rysare utan som det mästerverk den är.

Naket och ärligt utlovades. Det blev det också, dessutom med naturkraften Hans-Erik Dyvik Husby i titelrollen. Cornelis Wreeswijk tumultartade liv och karriär skildras kärleksfullt men autentiskt i en film som blir omedelbar kanon, både för oss som kan stora delar av hans historia, och för dem som någon gång har hört ”Brev från kolonien” på en studentskiva.

Tio år och otaliga hjärnskakningar och moraldebatter senare rullar Jackass-tåget vidare. Brukar man lösa biljett på det tåget så blir man inte besviken. Man bör inte heller vara för mätt innan.

Prästen, tillika prästsonen Henrik beger sig till en norrländsk vinterby för att reda ut detaljerna kring sin faders död och konfrontera sina mardrömmar. Läskigt blir det, mestadels på rätt sätt.

Den klassiska dumskallekomedin har de senaste åren fått ett rejält uppsving tack vare Judd Apatows nördfilmer och fjolårets megasuccé ”Baksmällan”. Nu är skaparna och en av stjärnorna från den sistnämnda tillbaka med en roadtrip/buddy-film med nog knasiga skämts, galna stunts och fräcka oneliners för att underhålla valfri trettonåring en regnig höstdag. Men visst har man sett mycket av det förut?

Att Bushregeringens åtta år vid makten lämnade efter sig ett oläkt sår i det amerikanska folkets medvetande står klart efter de senaste årens allt mer politiska filmer som spottats ur från både indiefilmare och drömfabriken i Hollywood. Nu har turen kommit till “Plamegate”, den politiska skandal som i kölvattnet på USA:s invasion av Irak kom att skaka om Bushregeringen in i dess innersta krets.