Grease 1978

Filmen är inspelad 1978 men handlar om femtiotalets USA och eleverna på Rydells high school. I centrum står kärlekshistorien mellan präktiga Sandy och tuffa Danny. Med sång- och dansnumren som tydliga kännetecken får vi en historia om kompistryck, kärlek och ungdomsproblem berättad för oss.

Det är bara att erkänna direkt att "Grease" är väldigt mycket nostalgi för mig. Den sågs första gången (första av många) någon gång på åttiotalet och hur många gånger jag har dansat till musiken vet jag inte. En av favoriterna var rock'n'roll-rökaren och klapplåten "Greased Lightnin'". Den extremt grabbiga texten med rader som "she's a real pussy wagon" och "we'll be getting lots of tits" hade jag uppenbarligen inte lyssnat så noga på.

Tillbaka till filmen. Som i alla high-school-filmer finns de olika gängen här; de tuffa, sportkillarna, töntarna och de präktiga tjejerna. Att den töntiga försöker tuffa till sig är inte direkt ogjort i amerikansk high-school-film men det slutar alltid med att de tappar bort sig själva och inser att det viktigaste är att vara en bra person, till exempel i "Can't buy me love" och "She's all that". I "Grease" är det härligt politiskt inkorrekt och snarare tvärtom när Sandy inser att hon nog är rätt sexig under den präktiga ytan. Med cigg i munnen och de tajtaste byxor jag någonsin sett hittar hon rätt. Befriande!

När Danny försöker byta stil till en sportkille bjuds vi på en hel del roliga scener. John Travolta gör ett bra jobb med att försöka se cool ut i ett par minishorts som är för högt uppdragna i midjan.

Något annat som är rätt härligt är att vi slipper alla kloka vuxna i "Grease". Det finns några få ur föräldragenerationen med men de fungerar snarare som humorinslag och verkar inte alls särskilt snusförnuftiga.

Vissa scener i "Grease" gränsar ibland till att bli för töntiga men oftast lyckas de istället driva med det hela. Karaktärerna är sådana extrema stereotyper att det blir roligt. Vi har den ljuva och romantiska (Sandy), slampan (Rizzo), de tuffa (Danny och Kenickie) för att nämna några. När det gäller grabbgänget T-Birds faller filmen över åt det fåniga hållet och jag upplever dem mest som jobbiga och högljudda. Eller så kanske de är som tonårskillar är, vad vet jag.

Skådespeleriet är väl kanske inte alltid det vassaste i "Grease" även om huvudpersonerna levererar precis det de ska. Kemin mellan dem är det som håller upp filmen. Annars är det Stockard Shanning (Rizzo) som sticker ut och särskilt i scenen där hon sjunger "There are worse thing I could do". En modig sång om man tänker på att det ska utspela sig på femtiotalet. Här infinner sig ett allvar och en uppriktighet som vi inte ser så många fler gånger i filmen.

Stockard Shanning, Olivia Newton-John och John Travolta har alla haft/har någon sorts skådespelarkarriär men det är inte många fler kända namn med. Tittar man långt ner i listan hittar man Andy Tennant, regissören till bland annat "The Bounty Hunter" som tydligen var med som dansare. Dessutom är John Travoltas syster Ellen Travolta med och spelar servitris.

"Grease" är härligt charmig och bjuder på en slutscen som heter duga. Av alla klassiska dans- och musiknummer är det nog det allra bästa. Och när sluttexterna rullar sitter man med ett stort leende på läpparna.