Det ska villigt erkännas att mina varningsklockor började väsnas ordentligt inför filmtiteln. ”Till det som är vackert”. Premissen dämpade dem inte alls: Ung tjej möter klassisk musik och får småningom rätsida på sin pubertala identitetskris, tänkte jag, ängsligt elitistiskt och pretentiöst (i den vedertagna och negativa bemärkelsen), till råga på allt med djupa sepiatoner i filmaffischen? En utsträckt haka för en bitter filmrecensent, ett höjdarargument i den tradiga diskussionen om krisen som svensk film befinner sig i? Tänkte jag.
Men här var det skönt att ha fel. Tjugoåriga Katarina är en äkta karaktär, en trovärdig underdog, gissningsvis med allehanda bokstavskombinationer i sin psykiska diagnos, utan att vara stereotypisk. Hon råkar bli drabbad av Mozart, hon förväxlar metafysiska system för livsmanualer, hon blir kär i den betydligt äldre, mera livserfarne dirigenten Adam (Samuel Fröler). En på ytan varm, humoristisk skapare som matar henne med Kierkegaard och Ekelöf (Schopenhauer är ”lite för deppig”), och som lovar henne en värld som är väsensskild mot hennes trista och förutsägbara förortstillvaro.
Köper man det, och det gör man med trovärdig dialog och dito karaktärer, så förstår man lätt att Katarinas sympatiske men inskränkte hockeykille till pojkvän och hennes nerdekade, suicidala morsa framstår som ett fängelse som måste sprängas. Att den nya tillvaron sedan kräver en anpassningsförmåga som Katarina är oförmögen till illustreras på ett sätt som både ruskar om och griper tag i mig som åskådare. Framförallt så vägrar den här filmen på ett självklart sätt att ursäkta sig för de ämnen som behandlas. Och jag vågar lova att alla eventuella tankar på förutsägbarhet blir skingrade.
Man kan invända att regissör och manusförfattare Lisa Langseth, tillika författare till den pjäs som tjänar som inspiration till ”Till det som är vackert”, är lite för förtjust i att ligga väldigt nära Katarina med kameran. Några gånger för mycket får vi som tittare tolka huvudkaraktärens inre strider mot klassisk musik. Å andra sidan är denna tendens – detta är Langseths första långfilm, men knappast den sista – fullt förståelig eftersom Alicia Vikanders rollprestation tål en ordentlig närgranskning. Hon är fenomenal i sin febriga viljemanifestation, och har en självklar motpart i Samuel Frölers förföriske dirigent. Det är snudd på att jag blev kär i honom. Nej kanske inte, men bra är han.
Ska man skildra ett kritiskt fall av ”idealism möter verklighet” så var det länge sedan konsekvenserna blev så här angelägna, och angenäma, i svensk tappning. Det hänger på tilltalet. Inga pekpinnar, inget moraliserande. Visst är bågen ordentligt – och då menar jag ordentligt – spänd, och visst kan man protestera mot den ganska otidsenliga synen på konst som här behandlas; Katarinas naiva subjektivitet och råa framåtrörelse hade kanske blivit löjlig i denna miljö som på papperet hotar men en del klichéer, i händerna på någon annan. Men nu var det rätt händer. Och då är jag med hela vägen, väl medveten om att man som regissör kommer undan med en hel del så länge man tonsätter känslointensiva scener med Mozart.
Lisa Langseth försöker inte komma undan. Hon vet precis vad hon gör. Det här är en svart bildningshistoria, både allmängiltig och djupt personlig, med en Samuel Fröler i absolut högform och en Alicia Vikander som vi kommer att få se i många sammanhang framöver.
”Man ska inte syssla med filosofi om man inte kan hantera verkligheten”, informerar Frölers dirigent Katarina om i en nyckelscen. Detta efter att först ha fyllt hennes huvud med poetiska Kierkegaard-citat om modet som nyckeln till självförverkligande, om hur man med intellekt och lidelse skapar och finner sig en plats i världen. Det blir ett brutalt uppvaknande, och en kamp för den egna identiteten som inte står Mozarts ”Requiem” långt efter i dramatik.
