Fem år efter franske mästaren Jean-Pierre Jeunets senaste fullträff (”En långvarig förlovning”) är han äntligen tillbaka med en ny, udda och knäpp film. Och visst är det lika svårt att värja sig mot hans charmiga, väldigt egna stil som alltid.

Bröderna Coens skruvade bowlingkomedi fungerar fortfarande som ett rejält glädjepiller som får mig att allt som oftast brista ut i gapskratt med sin sjuka humor. Karaktärerna och det genialiska manuset är det som håller uppe filmen på sin höga nivå.

Judd Apatows fabrik fortsätter spotta ur sig grabbiga crazykomedier och den senaste är en spinoff på charmiga ”Dumpad” där brittiske komikern Russell Brand spelade den utflippade slemmiga rocksångaren Aldous Snow. Nu har han fått sin egen film där han får sällskap av Jonah Hill som hunsad skivbolagsarbetare.

Om du vill ha sex-, prutt- och tuttskämt uppblandat med smöriga familjerelationer är det här definitivt filmen för dig. Själv har jag svårt att förstå hur någon kan göra en film utan att anstränga sig mer än så här.

En parodi behöver inte uppnå mycket, men den måste i alla fall vara antingen kul eller smart. ”Vampyrers suger” är varken eller. Kanske kan dock några av de mest inbitna ”Twilight”-hatarna njuta av hur filmerna hackas sönder scen för scen och vågar jag säga det utan att ni rusar och köper biljetter – jo, även Robert Pattinsons Edward förlöjligas.

Det kan vara läge att oroa sig. Visst finns det tillfällen då filmer som förtjänar bioplats får gå direkt till video utan att passera gå men när ett drama med den här ensemblen gör det, ja, då kan det vara läge att oroa sig. Det här är ett sådant läge.

Många är de finska män som blivit lärda att pojkar inte får gråta. Men det får de visst, tycker Joonas Berghäll och Mika Hotakainen som med sin fina film ger oss ett hav av starka känslor och samtidigt skildrar det som vi alla förknippar med Finland – bastubad.

När Johan Kling gjorde ”Darling”, en av 2010-talets bästa svenska filmer, höjdes förväntningarna på nästa film till skyarna och inte helt oväntat men tråkigt nog lever den inte upp till debutfilmens kvalité även om den är klart överlägsen all annan svensk film som kommit senaste halvåret (vilket inte säger mycket).

Bergmans kanske allra mest välkända film håller fortfarande lika bra efter över 50 år sedan premiären. En religiöst och gotiskt färgad historia om gott och ont som är lika vacker som svidande aktuell när liv och död möts på ett svartvitt schackbräde.

Sandra Bullock räddar en hysteriskt manipulativ feelgood-film från att bli en total katastrof. Men inte ens hennes imponerande rollprestation klarar av att dölja att det här är amerikansk propaganda utan varken hjärna eller hjärta.

Bra ungdomsdramer är kanske inget svensk film begåvats med alltför ofta så ”7X – Lika barn leka bäst” är ett på många sätt välkommet bidrag till genren. Tyvärr har man inte helt vågat satsa på den (uppenbarligen) ursprungliga independentstilen utan fläskat på med pampig musik och musikvideoklipp, möjligtvis på uppmaning av oväntade distributören Universal Pictures.

Otecknade barnfilmer brukar olyckligtvis vara pinsamt korkade så ungar, föräldrar och alla med barnasinnet kvar kan faktiskt glädjas åt att uppföljaren ”Som hund och katt – Kitty Galores hämnd” är en charmig James Bond-parodi med glimten i ögat.

Det börjar med action, en visuell stil som påminner om ”Van Helsing” (det värdelösa åbäket med en bortkastad Hugh Jackman i titelrollen), och en jätteelak kille med tjock brittisk brytning. Det bådar inte gott. Det blir inte bättre.

Det kunde blivit betydligt mer spännande. Alla ingredienserna finns där. Men trist nog landar långfilmsdebutanterna i en ganska långtråkig och rörig soppa, där man inte tagit död på en enda darling.

Medan riktigt breda, kommersiella rullar kan kännas tragiskt billiga och lättköpta (tänk ”Killers”) så kan motsatsen vara rätt svårtillgänglig – vi talar supersmal, europeisk dokumentärfilm. Tre timmar om en operabalett i Paris låter kanske inte som en helkväll och antagligen lär endast hårt insatta få ut något av den.

Mellan tidiga, svårsmälta lågbudgetskräckisar som ”Rabid” och ”Shivers” och mer kommersiella kritikerfavoriter som ”A History of Violence” och ”Eastern Promises” gjorde Cronenberg en av 1980-talets mest minnesvärda rysare och nyinspelningar.

Det är inte mycket story vi får ta del av, men vad spelar det för roll när man inte kan ta ögonen från filmduken en sekund utan att missa den svettiga action som genomsyrar varje bildruta.