I en tid då tecknade barnfilmer allt oftare fylls av smarta referenser och vuxenskämt så kan små barn alltid förlita sig på svenska, klassiska – och handritade – sagofilmer. ”Var inte rädd Långa Farbrorn” är en samling kortfilmer med Lilla spöket Laban och det finns gott om värme, charm och harmlös humor för de allra minsta.

Måns Mårlind och Björn Stein Hollywooddebuterar med en rysarthriller enligt standardformulär 1: A. ”Shelter” är inte fruktansvärt dålig, men saknar helt den berättarglädje och originalitet som utmärkte ”Storm” och ”De drabbade”.

Familjen Focker med vänner är tillbaka och denna gång ska Ben Stiller förberedas för att ta över rollen som familjens överhuvud men resultatet blir mest slapstick, penisskämt och spyor.

Gott och ont är alltid ett intressant ämne att porträttera på film, men det blir sällan så bra som när man skildrar den gråzon som uppstår när osympatiska karaktärer visar empati. Det har Luc Besson på ett sällsynt komplext sätt tagit vara på i sin klassiker från 1994 där Jean Reno gjorde sitt livs roll som godhjärtad lönnmördare och Natalie Portman slog igenom med dunder och brak.

”Trassel” saknar det nytänk som förra årets ”Prinsessan och grodan” hade. Men det är ändå en väldigt söt saga som framför allt kommer att älskas av de yngre.

Ett vackert Venedig är hela behållningen av denna ytterst fåniga historia som får en att undra vad som hände med den lovande regissören till ”De andras liv”.

Ett viktigt budskap, en viktig historia att berätta och en viktig stund i Steven Spielbergs magnifika filmkarriär. Den gripande filmen om tysken Oscar Schindler som räddade tusentals judar under förintelsen fortsätter att vara en mycket stark filmupplevelse.

”The Fighter” flyter snyggt mellan drama, komedi och tragedi på ett avslappnat sätt så att man som publik ständigt är med på noterna och kan ta till sig alla de olika nyanserna. Ihop med ett par Oscarsvärdiga skådespelarinsatser är det här en film som har något för alla.

Jag funderade på budgeten. Tänkte att med mer pengar hade man haft råd med dyrare, mer välkända skådespelare, mer promotion, större spridning. Den hade setts av fler. Men hade det blivit en bättre film? Troligtvis inte, ”Unthinkable” blir starkare av att kunna flyga en liten bit under radarn.

Innan Jason, Freddy och andra mordmaskiner började slakta tonåringar i början av 1980-talet så fick slashergenren ett ordentligt genombrott med John Carpenter och hans maskbeklädda psykopat i ”Alla helgons blodiga natt” som än idag sticker ut med en oslagbar scream queen, pulserande musik och oefterhärmlig nerv.

Familjefilmen ”Superbror” är en charmig historia, som får med viktiga ämnen som mobbning och kärlek, samtidigt som den tar upp frågan om vad som är normalt. Berättelsen om de två bröderna Anton och Buller lyckas både beröra och underhålla.

Idén bakom ”Megamind” om gott och ont är trevlig och det är en film som är långt ifrån förutsägbar, men tyvärr är den inte så rolig som den försöker vara.

Fatih Akin är tillbaka och den här gången med en feelgoodfilm med farsartade inslag. Och det är bara att konstatera, han kan mer än att göra tunga dramer. Han kan även roa och sprida glädje. Med ett svängigt soundtrack och snyggt foto tar han oss med på en resa genom Hamburg. En resa som alltid startar eller slutar på restaurangen Soul Kitchen.

”Easy A” försöker vara en nytänkande highschoolrulle. Till viss del lyckas den, men inte helt. Den funkar ändå bra som tidsfördriv för dem som gillar genren, framför allt för att Emma Stone är så otroligt skön huvudrollen.

Kungen av musikalfilmer ger oss lika mycket glädje nu sextio år senare, som den gjorde 1952 när den kom. Det här är en äkta feelgoodfilm med klassiska dans- och sångnummer, som har skrivit in sig i filmhistorien.

Colin Nutley verkar tro att bästa sättet att återuppta sin dalande karriär efter att ha blivit sågad vid fotknölarna är att väcka liv i en gammal 90-talssuccé och hoppas en uppföljare i samma stil gör susen. Riktigt så enkelt är det ju inte – resultatet är gammal skåpmat även om inte lika provocerande dåligt som Nutleys ”Angel”.

Vad syftet med att göra en uppföljare till en 28 år gammal sciencefictionrulle som floppade på bio är kan man undra men nu har i alla fall ”Tron” – som fått något slags kultrykte på senare år – fått en minst sagt fristående fortsättning. Det är snyggt och effektfullt men likväl tråkigt och stämningslöst.