Meningarna går isär om den populäre komikern. Vissa hatar hans frenetiska överspel och frustrerande minspel och kroppsspråk i en del mindre åtråvärda mellanfilmer. Andra, som jag själv, vill minnas honom där han gjort ifrån sig bäst, såsom ”Eternal Sunshine of a Spotless Mind” och ”Truman Show” plus flera – måste erkännas – roliga komedier. Men efter fjolårets trevliga ”I Love You Phillip Morris” verkar Carrey ha behövt ett nytt sommarhus och slösar återigen bort sin energi och talang på en lättglömd dussinfilm.
”Poppers pingviner” bygger på en barnbok och det märks snabbt i den lövtunna intrigen. Mr. Popper (Carrey) är en framgångsrik, frånskild affärsman som är på väg att få en stor befordran allt medan hans två barn försummas allt mer. Allt förändras när han ärver sex pingviner från sin avlidne far, med vilken hans relation runnit ut i sanden ur de senaste åren. Pingvinerna vänder upp och ner på Poppers tillvaro och allt blir sådär galet och tokigt som det alltid blir när djur är inblandade. Karriären går åt helvete medan familjebanden stärks – och det är ju ändå det som räknas.
Det finns praktiskt taget inget som skiljer denna familjekomedi från miljontals liknande filmer med djur och barn i stora roller. Det är en fet moralkaka som dränks i sirap och dålig snubbelhumor. De (ibland hyfsat datoranimerade) pingvinerna saknar uppenbart uttryck och har getts de mest stereotypiska dragen – en är högljudd, en pruttar, en klantig, etc. – som ska göra dem roliga och gulliga men tyvärr blir de varken eller.
När det gäller Carreys insats så ser han ironiskt nog ut som ett stackars djur i bur. En duktig skådespelare fångad i en trist, korkad film där han desperat försöker injicera lite liv med några troligen improviserade men malplacerade ögonblick. Det är lätt att förstå hans frustration. Storyn är knappast hållbar: Popper är en karriärdriven affärsman men blir en knäpp lekfarbror så fort pingviner invaderar hans hem, frugan (Carla Gugino) har en ny karl men börjar krankt dejta Popper igen när relationen med barnen sätts i rullning och filmens skurk är zooexpert (Clark Gregg) som försöker varna Popper att pingvinerna inte bör fostras i Poppers lyxlägenhet i New York. Barnen består således av en tonårstjej vars enda intressen är killar och en personlighetsbefriad grabb som helt verkar sakna egen vilja.
Förutom Gugino och Gregg dyker flera andra, duktiga karaktärsskådespelare upp men alla har straffats med endimensionella pappdockor till rollfigurer. Och stackars Angela Lansbury, som gör sin andra långfilmsroll på nästan 30 år (!), får spela den typen av mormoderliga, visa och varma damen som Morgan Freeman skulle kunna spela i sömnen i drag. Endast britten Ophelia Lovibond (”Nowhere Boy”, ”No Strings Attached”) får skina lite som Carreys munläderförsedda assistent.
”Poppers pingviner” är kanske inte sämsta filmen i år men så sliskigt amerikansk, korkad, ointressant och utan hjärta att jag ryser vid tanken av hur många stackars barnfamiljer som kommer behöva slösa pengar på sådant skräp. Och för att vara en ”hysterisk komedi” så är det tragiskt nog att skratten går att räkna på en hand… Hyr om ”Ace Ventura” istället – eller t.o.m. ”Dr. Dolittle” skulle duga.
