Det här Oscarsnominerade, kanadensiska dramat är ett identitets- och faderssökande fullt av dramatiska, tragiska och spännande situationer. Men där historien erbjuder en känslomässigt överväldigande berättelse så förmås vi sympatisera med en redan avliden huvudkaraktär och svälja väl många slumpmässiga händelser.

Jag uppskattade Minka Kelly i förbaskat fina TV-versionen av ”Friday Night Lights” men misslyckades här helt med att känna igen henne. Man kan önska det var för att hon försvann in i rollen och inte för att filmen är anonym och ointressant, men jag är rädd att den här recensionen saknar ett lyckligt slut.

Den här sortens franska filmexport har sin exakta motsats i vad en regissör som Gaspar Noé (”Irreversible”, ”Enter The Void”) försöker göra. Filmer som ”Kvinnorna på sjätte våningen” har givetvis ett existensberättigande också dem, vill man se något mysigt och småtrevligt så ska man ha möjligheten att göra det. Vill man dessutom se något som är bedrövande tyngt med stereotyper och glättigt feelgood bortom rim och reson så bör man nu springa till biografen.

Det har varit ganska tyst om bröderna Farrelly ett bra tag nu, och ”Hall Pass” är deras första film sedan 2007 års ”Heartbreak Kid”. Nu är de alltså tillbaka och, tja, det kunde vara värre. De har definitivt gjort värre.

Ett kul, lovande upplägg slarvas tyvärr bort i den här överdrivet grabbiga, stundtals hysteriska komedin där birollerna glänser men intresse och sympati saknas för huvudkaraktärerna.

Will Smith gör en heroisk insats när han rätt oväntat lyckas med ett fantastiskt porträtt av den legendariske boxaren. Synd att Michel Mann förstör helthetsintrycket med en rätt tråkig och blodfattig film omkring rollprestationen.

Det är ändå inte lätt att få till det med superhjältarna nu när det kommer ut minst en film i månaden. Men även om den andra filmatiseringen av Kapten Amerika är stundtals fånig och klyschig så är det en kul, spännande och fräsch serietidningsrulle som faktiskt funkar som den popcornunderhållning den utger sig för att vara.

”Cirkus Columbia” är en effektiv och genuin skildring av människans maktlöshet inför stora och obegripliga skeenden, ett trovärdigt dokument från en blodig konflikt som utspelades sig så sent som i förrgår. Fantastiska skådespelarprestationer lyfter denna något oslipade ädelsten till nästan samma höjder som föregångaren ”Ingenmansland” (2001).

”Source Code” är som ett möte mellan ”Inception” och ”Måndag hela veckan” i smart thrillermiljö. Jake Gyllenhaal bär storartat nästan hela filmen på sina axlar och skapar nyanser som rör sig i hela spektrat från spänning till sorg.

James Camerons vattenepos börjar helt fantastiskt, men slutar så filosofiskt flummigt att det nästan dränker hela intrycket. Med historiska ögon kan det här vara ett syskon till ”Avatar”, men utan den filmens konsekventa fantasivärld.

Rutger Hauer som hämndlysten luffare i en gudsförgäten stad, hans weapon of choice är en hagelbössa – det kunde ju bli så bra. Men det är en tunn gräns mellan att hylla skitfilm och att göra skitfilm, och ganska snart efter förtexterna tvingas jag inse att kanadensaren Jason Eisener inte direkt är någon Tarantino.

Pixar har gjort sig själva en otjänst genom att lägga ribban otroligt högt. ”Bilar 2” är ingen dålig film, men man blir ändå besviken. Den tröga starten håller dock inte i sig utan det blir lite mer spännande allt eftersom, och slutresultatet blir godkänt. Men inte mer.

”Tropa de Elite 2” arbetar med ett annat perspektiv än exempelvis ”Guds stad” när den granskar fattigdomen och våldets Rio de Janeiro, och saknar nämnda films personlighet och nerv. I gengäld tar den ett bredare grepp på problematiken. Inte lika bra som sin föregångare men långt ifrån en besvikelse.

”Green Lantern” är typen av film som inte behöver parodieras. Den är redan så löjlig, skrattretande och pajig att det enda som inte lockar till skratt är bristen på fantasi och de avsiktliga försöken till humor.

Att Sverige får sin första (vuxna) flatfilm år 2011 kan tyckas vara smått pinsamt. Men förutom den historiska markeringen finns inget revolutionerande med denna ganska konventionella kärlekshistoria som har bra skådespelare och flera intressanta aspekter men tröttsamma reklamfilmsliknande scenerier och ett unket slut.

Kanske en av Spielbergs största stunder. Humanism, äventyr och science fiction blandas till perfektion i denna gripande storfilm om en utomjording som tas hand om av en mänsklig familj.

Taipei 2011 – En underbart vacker liten film om homosexuell kärlek, vänskap och förräderi bland unga män på en ålderdomligt korrekt och stel brittisk skola på 1930-talet. Colin Firth är en av många stjärnor som lyckas göra den här filmen till ett riktigt guldkorn.