Uppföljare kommer och går, och det blir ofta urmjölkade upprepningar när storfilmer ska få s.k. fortsättningar. Även flera av ”Harry Potter”-filmerna har, även om de hållit måttet, känns mycket som passager till denna avslutande del. Men det unika med Potter-serien är att de bygger på böcker där det faktiskt finns ett klimax att bygga upp till och nu när den avslutande filmen äntligen kommer är förväntningarna skyhöga.
Voldemort (Ralph Fiennes) sprider sin ondska över världen och professor Snape (Alan Rickman) har gått över till den mörka sidan och tagit över Hogwarts. Harry (Daniel Radcliffe) och hans vänner fortsätter att söka efter horrokruxerna som kan göra Voldemort dödlig igen för att kunna besegra honom för gott. Men än finns det hemligheter om sin bakgrund som Harry inte fått reda på och så småningom inser han uppoffringen han måste göra för att avsluta allt.
Potter-filmerna har, liksom de flesta hypade filmserier, delat upp biobesökarna i två läger: de fanatiska entusiasterna och de svårflirtade, tveksamma finsmakarna. Personligen hamnar jag någonstans emellan då jag finner de underhållande men ibland lite väl simpla. Däremot beundrar jag hur de liksom sin ursprungliga publik växt, mognat och blivit vuxnare och mörkare för varje film. I den avslutande delen är praktiskt taget all tossig humor och barnslighet bortskalad. Det är svart, otäckt, våldsamt – och alldeles underbart.
En sådan här film har många krav att leva upp till och kan omöjligt tillfredställa alla men man levererar en suverän kombination av vad som förväntas (publikfrieriet) och även en del överraskningar. Man slösar ingen tid utan satsar på ett utsökt tempo och trappar upp spänningen med twistar i storyn, pampig musik, nagelbitaraction och – faktiskt – häftiga 3D-effekter. Man utnyttjar tiden väl fram till den stora finalen som får sin tid och plats den med.
Harrys uppenbarelse och öde är kanske en aning väntad, uppenbarligen speciellt för de som läst böckerna, men publiken dumförklaras ändå aldrig utan allt görs med stil, finess och känsla. Man låter även andra viktiga karaktärer (och skådespelare) få sin stund i rampljuset och förutom de sylvassa veteranerna (främst Rickman och en återvändande Michael Gambon) så bevisar särskilt de yngre aktörerna inklusive stjärntrion hur de växt från ojämna barnskådisar till pålitliga proffs.
”Harry Potter och dödsrelikerna del 2” kommer inte tillfredställa alla. Vissa kommer kanske kalla den för mörk, eller inte mörk nog. Vissa kommer kanske tycka finalen är för kort, eller för lång. Men för mig, som aldrig engagerat mig särskilt i serien, så är det en perfekt avslutande del i en av historiens mäktigaste filmserier. Ett mörkt sagoäventyr med en klockren blandning av spänning, effekter och stora känslor.
