Tio år och otaliga hjärnskakningar och moraldebatter senare rullar Jackass-tåget vidare. Brukar man lösa biljett på det tåget så blir man inte besviken. Man bör inte heller vara för mätt innan.

Prästen, tillika prästsonen Henrik beger sig till en norrländsk vinterby för att reda ut detaljerna kring sin faders död och konfrontera sina mardrömmar. Läskigt blir det, mestadels på rätt sätt.

Den klassiska dumskallekomedin har de senaste åren fått ett rejält uppsving tack vare Judd Apatows nördfilmer och fjolårets megasuccé ”Baksmällan”. Nu är skaparna och en av stjärnorna från den sistnämnda tillbaka med en roadtrip/buddy-film med nog knasiga skämts, galna stunts och fräcka oneliners för att underhålla valfri trettonåring en regnig höstdag. Men visst har man sett mycket av det förut?

Att Bushregeringens åtta år vid makten lämnade efter sig ett oläkt sår i det amerikanska folkets medvetande står klart efter de senaste årens allt mer politiska filmer som spottats ur från både indiefilmare och drömfabriken i Hollywood. Nu har turen kommit till “Plamegate”, den politiska skandal som i kölvattnet på USA:s invasion av Irak kom att skaka om Bushregeringen in i dess innersta krets.

I en tid då Steven Spielberg börjat livnära sig på livlösa, pretentiösa kalkoner är det givande att blicka tillbaka på filmerna från hans storhetstid, 1970- och 80-talet och färska upp minnet. Och denna, hans första äventyr med Indiana Jones är tveklöst en av hans bästa med så mycket action, effekter och humor dagens storfilmer bara kan drömma om.

Sjunde filmen i en oändlig serie gör inte några som helst försök till att återskapa den kvalitet originalet besatte, men hakar inte oväntat på 3D-trenden i ett desperat försök att höja biljettintäkterna. Tyvärr är den istället för den adrenalininjektion i serien den vill vara snarare en bekräftelse hur död och sopsorteringsbar ”Saw”-filmerna numera är.

Ta med dig näsduken till biografen för den norska filmen ”Vegas” går inte att värja sig mot, utan den griper tag direkt och släpper inte taget. Det här är en av årets starkaste filmer med ett gäng unga och imponerande skådespelare.

Kopia – absolut. Men Matt Reeves lyckas återskapa både stämningen och den sköra relationen från ”Låt den rätte komma in” utan att Hollywoodifiera alltför mycket. ”Let Me In” är aningen onödig men fungerar som påminnelse om en otroligt vacker historia.

”Äpplet och masken” är en söt äventyrsfilm med träffsäkra röstskildringar av bland annat Pia Johansson och Claes Malmberg. Det klassiska temat, att det viktiga är att vara snäll mot sina vänner, är inte på något sätt originellt, men vi får ändå en lagom underhållande berättelse som många barn säkert kan uppskatta.

I en tid där de flesta barnfilmer är antingen modernt självironiska med vuxenhumor eller fyllda av intelligensbefriad slapstick och specialeffekter så är det positivt överraskande med en barnfilm som sätter barnen och deras fantasi i första hand. ”Sammys äventyr” är en traditionell, gammaldags fabel med både humor, spänning, moral och budskap för de minsta.

Det som var i hetaste laget 1959 känns i dag lika sexigt som en naken tå, men Billy Wilders klassiska film är fortfarande ett riktigt glädjepiller. Trion Lemmon, Curtis och Monroe är dessutom ett ypperligt sällskap på den galna resan som filmen tar.

Den oundvikliga uppföljaren till fjolårets skräcksuccé har äntligen kommit och lyckligtvis har man hållit sig inom samma revir och samtidigt lyckats utveckla storyn som liksom i originalet varken är filmens poäng eller huvudattraktion. Många lär, också liksom på originalet, kräkas på amatörskådespelare, ””Blair Witch Project”-liknande handkamera och frustrerande långsamt tempo men läskig är den trots allt.

Zack Snyder (”Watchmen”) är kanske inte mest motiverade regissörsvalet till en animerad barnfilm och tyvärr visar det sig stämma. Det här målgruppslösa 3D-äventyret om uggleriken och deras ädla krig är tekniskt komplett och snyggare förpackat än storyn förtjänar, men i slutändan för våldsam för små barn och lite för barnslig för den äldre publiken.

”Till havet” ger oss sagolika naturbilder från ett fiskeparadis i Mexiko som verkar nästan overkligt. Filmen hyllar havet och människorna som lever av det, men huvudkaraktärerna glöms bort i denna naturorgie och många frågor lämnas obesvarade.

”I ondskans tjänst” är en fängslande skildring av en mans uppgång och fall i Tyskland under andra världskriget. Karaktärerna är intressanta och berättelsen medryckande även om de tyska nazisterna är som hämtade från vilken andra världskriget-film som helst. Det här är en stark film, men med vissa brister.

När Sofia Coppola släpper sin fjärde film är förväntningarna skyhöga och faktum är att filmen redan hyllats och vunnit pris i Venedig. Men synar man filmen är den lite väl lik andra indiefilmer på samma tema och lever möjligtvis på sin smått överskattade regissör. Men dålig är den absolut inte, och sevärd för de som uppskattar Coppolas stil.

”Till det som är vackert” vågar friskt och vinner mycket. Den höga ambitionsnivån och det faktum att klassisk musik är en stor del av handlingen kommer förhoppningsvis att locka, och inte skrämma bort, en välförtjänt publik.