Dokumentärfilmen ”Facing Genocide – Khieu Samphan and Pol Pot” lyckas vara gripande, informativ och laddad med känslor samtidigt som den ger en historisk bild av Kambodja under Röda Khmerernas tid vid makten mellan 1975-79. Och i centrum av allt detta kretsar en av dess ledare, Khieu Samphan. Ett synnerligen lyckat recept för en film är det helt klart.

”Fönstret åt gården” är ett av Hitchcocks främsta verk med en briljant James Stewart i huvudrollen och dessutom en av mina favoritfilmer. Att se den är en njutning från första stund till sista.

En intim och välgjord inblick i historien bakom Yves Saint Laurent. Intressant, men kanske mest sevärd för modeintresserade.

När Robert Rodriguez och Quentin Tarantino släppte sitt gemensamma ”Grindhouse”-projekt, medföljde som bekant några fejkade trailers, skapade för skojs skull av flera olika regissörer, för att skapa en komplett grindhousekänsla såsom den upplevdes på drive-in-biografer i USA när det begav sig. ”Machete”, signerad Robert Rodriguez själv, var en av de populäraste och tidigt skallade ropen för att den skulle bli film. Rodriguez lyssnade. Vilket är glädjande, även om jag önskar han hade följt klassiskt grindhouse mer troget.

”En sorts kärlek” är något så ovanligt som en holländsk storfilm baserad på en bästsäljare från samma land. Filmen tar upp ämnen som äktenskapslöften, otrohet och cancer med stor dramatik och visst blir man berörd. Dessvärre tvingas man sympatisera med en ganska odräglig huvudkaraktär.

Här är den, filmen där Kevin Smith för första gången regisserar någon annans manus. Det är kul att han testar någonting nytt, utmanar sig själv, men jag skulle önska att han hade valt ett bättre ställe att börja på.

Balans ska återställas till en fantasivärld där tillvaron går ut på att manipulera eld, vatten, luft, och jord i överkoreograferade slagsmål. Barnet som ska göra det har obegripliga tatueringar i pannan. 3D-glasögonen matchade min frisyr ganska bra, sedan gick det utför.

En utmanande historia om ensamhet, relationer och hur tomt livet kan kännas när man aldrig lär känna sina föräldrar eller sitt barn. Riktigt bra skådespel och ett intressant manus hade blivit ännu bättre med en starkare regissör.

Danny Boyles knarkiga mardröm står sig lika stark i dag som vid premiären 1996. Med en helt fantastisk ensemble, enormt soundtrack och coolt bildspråk hittar regissören den perfekta balansen mellan ett starkt budskap och en generationsfilm som definierade 1990-talet.

Den irländska kuststaden Cobh står som regngrå fond till detta okonventionella drama om en ensamstående tvåbarnsfar som väcks av spöken om natten och hemsöks av minnen från sin framlidna hustru. En kusligt välspelad filmupplevelse om gengångare och om att gå vidare.

Vissa teman och historier, särskilt verklighetsbaserade sådana, mjölkas ut till det olidliga i film efter film tills man får en yrselframkallande känsla av deja vu. Vissa berättelser, öden och tragedier tåls dock att målas upp om och om igen, för att det aldrig helt går att förstå eller sätta sig in i det som skedde. När Andra världskriget skildras ur fransmännens och deras barns perspektiv är det en både sorglig och vacker kamp man får uppleva.

Jennifer Aniston, sperma och Jason Bateman är de tre huvudingredienserna i en romantisk komedi om en ensamstående mamma som beslutar sig för att ta ödet i egna händer.

Regissören med förmågan att plocka fram det allra dummaste i Will Ferrells uppenbarelse, med filmer som ”Anchorman” och ”Talladega Nights”, är tillbaka med ett snedvridet polisgrepp på Buddy cop-genren. Vissa skämt hade kanske överlevt bättre i SNL-formatet men i rätt sällskap rätt humör är ”The Other Guys” brottsligt underhållande.

Filtdocksversionerna av Mumintrollet, Sniff och Snusmumriken ger sig ut på kometjakt i en restaurerad Mumindal från polskt sjuttiotal. De flesta känslolägena ryms i en film som helst förutsätter att man har bott där tidigare.

Sergio Leones mästerverk i westerngenren är fortfarande oöverträffad. Här finns några av de vackraste bilderna i svettig ökenmiljö, den kanske bästa filmmusiken signerad Morricone, och de coolaste pickadolluppgörelserna någonsin. Men det är också en oerhört mänsklig historia som skildrar ett krig där ingen är vinnare och relationer som aldrig kan bli annat än brustna.

”Lyckan, kärleken och meningen med livet” är ingen film – det är en resa. Så beroende på var du befinner dig i livet kommer den antingen att ge dig massor eller inget. För mig är den både irriterande, vemodig och inspirerande – precis som livet.

Att se ”Oceans” på bio var en riktig upplevelse. Om du drömt om att simma med delfiner, fiskstim, maneter eller vithajar så är det här en film du inte får missa.