Skaparna av ”Water for Elephants” vill gärna sålla sig till episka kärleksklassiker som ”Borta med vinden”, ”Casablanca” och ”Titanic” men dessvärre har man tagit ut segern i förskott då konceptet ser klart bättre ut på papperet än på bioduken. Stjärnorna ser snygga ut och prövar sina mest dramatiska ansiktsuttryck men storyn är ointressant och känslorna uteblir.

15 år efter originalet och över 10 år sedan den senaste. Wes Craven är tillbaka med Ghostface & co och driver friskt med 2000-talets besatthet av remakes och uppföljare. Story med twistar och allt håller måttet men kreativa mordscener uteblir dessvärre.

En godkänd del 2 till ett utmärkt original är en bedrift i sig. Att lyckas en tredje gång är att utmana ödet och här tappades serien på luft även om den som harmlös tidsdödare är bättre än sitt bespottade rykte.

Att göra en uppföljare till den hyllade film som praktiskt taget återupplivade hela skräckgenren är en ytterst otacksam uppgift men Wes Craven & co lyckas återigen få till en rolig, blodig och spännande film som inte helt lyckas hålla samma kvalité som originalet men ändå sållar sig till den lilla skara av lyckade filmer med en 2:a i titeln.

Det är en konst att kombinera skräck och humor, två genrer som många misslyckas med. Att dessutom göra det i en smart popcornrulle som fortfarande känns fräsch med 15 år på nacken är något Wes Craven och manusförfattaren Kevin Williamson är värda en hyllning för.

Visst är filmer där man får tårar i ögonen väldigt bra, men lika starkt kan det vara när något görs med glimten i ögat. Och i den genren finns det få filmer som slår ”Blåsningen”. Fantastiskt roligt, elakt och underhållande.

”Red Riding Hood” är ett patetiskt försök att tjäna in lätta pengar på en hungrande ”Twilight”-publik i väntan på nästa uppföljare. Men jag tvivlar på att ens de kommer imponeras, för trots de två unghunkarna och mängden sexuellt överladdade scener, går det inte att bortse från den taffliga dialogen.

”Mitt mörka hjärta” är inte bara en film om krigets fasor och hur det påverkar människors liv, utan det handlar även om förlorad självrespekt och hur man faktiskt kan vinna den tillbaka. Vi får följa med på en inre resa och en kamp för överlevnad.

Gänget bakom ”Ice Age”-filmerna har flyttat till varmare bredgrader med ”Rio”, men sabbar för sig själva med dussinskämt och ospännande karaktärer. Huvudkaraktären Blu må vara den sista i sitt slag men själva filmkonceptet är långt ifrån fridlyst.

”Charlie St. Cloud” har ambitionen att vara en lite ovanlig och överraskande film, men tyvärr går vändningen att räkna ut långt i förväg och resten är formligen inbakat i smör. Det känns mest som om Zac Efron valt en roll som flirtar med hans gamla fans från Highschool Musical-tiden.

Krigsfilmer kommer och går men actionbaserade sådana med tonåringar i huvudrollerna och påhittade strider som bakgrund är något nytt. Dessvärre är det långt ifrån en fullträff även om det är ambitiöst och välgjort.

Takeshi Kitano levererar en högintressant inblick i den japanska maffians strukturer. Men det som inledningsvis engagerar blir snart för komplicerat och våldsamt för filmens bästa. Det blir helt enkelt för många svek, pakter och avhuggna fingrar.

William Wylers klassiker kräver stor duk, fett ljud och gott om tid. Men kan du uppfylla dessa kriterium har du en av historiens maffigaste filmupplevelser framför dig. Och Charlton Heston är fortfarande hur cool som helst i titelrollen.

Stilistisk porr som för tankarna till rockvideo eller tv-spel. Men med allt krut där hamnar storyn på efterkälken och det blir bitvis tradiga upprepningar.

En steroidpumpad julfilm fast till påsk, standardiserade skämt och karaktärer, ett fniss här, åtta gäspningar där? Både datoranimerat och live action, säger du? Det bästa av två världar? Jaså, inte det? Önskar du istället att påsken redan var över? Aj då.

Med ”The Black Power Mixtape 1967-1975” ger Göran Hugo Olsson oss en verklig berättelse, som utspelade sig långt borta från Sverige, men som kom nära ändå. Kombinationen av arkivmaterial, musik och intervjuer ger en stark effekt, som får revolutionsandan att väckas samtidigt som vi inte blir skrivna på näsan.

Dagens nyhet: idag kan romantiska komedier från Hollywood ha en hjältinna som är sexuellt aktiv och en hjälte som är romantisk och längtar efter förhållande. ”No Strings Attached” har allt självförtroende i världen men är naivt omedveten om att historien gjorts i flera, både bättre och sämre, filmer.