”Hostel”-skaparen Eli Roth skakar liv i subgenren av ”Exorcisten” – en film som efterapats otaliga gånger utanframgång – med oväntat lyckat resultat. I samma dokumentäranda som ”Paranormal Activity” har man skapat en kuslig, effektiv liten independentrysare som inte lär uppnå samma kultstatus som sin föregångare men ger definitivt några sköna kalla kårar för stunden.

”Upperdog” vill väldigt mycket, och lämnar ingenting att önska vad gäller rollbesättning eller regi. Tråkigt nog är manuset både överbelastat och forcerat på samma gång. Och principen för ett ostadigt korthus gäller tyvärr på norska också.

Jag hade fått för mig att ”Gudar och människor” var en dokumentär. Det stämde föga. Dock finns det spår av sanning i tron, ty historien är baserad på verkliga händelser, är filmad på ett närmast dokumentärt vis och realismen är, precis som dramatiken, stark.

Alejandro González Iñárritus första spansktalande film sedan ”Älskade hundar” är en kraftfull uppvisning i skådespeleri av Javier Bardem, men också en originell, skoningslös och lite vildvuxen historia som står sig väl på egna ben. Snyftvarning utfärdas.

Äpplet faller inte långt från trädet heter det. Och samma sak gäller uppenbarligen talang i Ridley Scotts familj när Junior gör ett träffsäkert gripande drama med en puttrande dos humor och en viss ”Twilight”-stjärna i en imponerande rollprestation.

I kölvattnet efter succén med ”Patrik 1,5” kommer något så ovanligt som en gaypolitisk romcom med svensk films outtröttlige situationskomedistjärna Björn Kjellman i huvudrollen. Tyvärr är den varken så vass, rolig eller romantisk som regissören Tova Magnusson vill att den ska vara.

Sent 90-tal, eller möjligen tidigt 2000-tal innan den nosade sig till mig, förgyllde Chris Morris min värld med ”Brass Eye”, en fejkdokumentär humorserie som satiriserade undersökande journalistikprogram som har sina svenska motsvarigheter i exempelvis ”Striptease” och ”Uppdrag Granskning”. ”Four Lions” är hans första långfilm och som ett fan av Morris vågade satir och utmanande humor blev jag inte besviken.

Lite oväntat lyckades Stanley Kubrick med konststycket att göra den bästa filmatiseringen av en Stephen King-rysare. De blodröda korridorerna, den iskalla labyrinten och Jack Nicholsons vansinniga leende är lika skrämmande i dag som 1980.

”This is England ’86” är en uppföljare som är lika stark som originalet och som låter oss lära känna karaktärerna ännu bättre. Här finns scener så hemska att man vill lämna biografen, men vi bjuds också på varm humor och gapskratt.