När det började snackas om en film, ett Hollywooddrama med bra budget, med MMA som spelplan, var jag skeptisk. Är inte detta ett ämne för b-produktioner som enbart går ut på att se män slå sönder varandra? Men naturligtvis så är det som med alla filmer om sport, ett ämne jag i verkligheten är vansinnigt ointresserad av, det fungerar så länge det egentligen handlar om någonting annat. ”Warrior” handlar om två bröder.

Cannes 2011 – Att skapa ett drama kring ett barn är ett ganska enkelt knep för att engagera en publik men det räcker inte alltid med att utsätta barnet för något traumatiskt. Här lyckas man dock briljant med att förmedla järnstarka känslor för den stackars, unge Cyril som under en hård, envis yta desperat söker efter kärlek och omtanke.

I denna absurda kärlekstriangel visas människans lust, begär och förfall, men bortsett från det så återspeglar det även ambivalensen hos det spanska folket under Francos diktatur i det Spanska inbördeskriget.

”50/50” tar sig an ”the big C” med allvar och humor och lyckas med både och. Men blandningen tunnar ändå ut filmen så att helheten inte blir mer än en ”söt rulle”.

Leonardo DiCaprio är förvånansvärt övertygande både som den unge och gamle Hoover, men storyn lyckas inte förflytta sig lika bra i tiden utan blir förvillande och utan poäng.

När tredje filmen i vandrarhemserien landade på mitt bord, var det utan att ha sett någon av de två första. Frågan är om ”Hostel: Part III” klarar sig på egna ben. Utan att säga något om filmens kvalitet i övrigt, så klarar den åtminstone så mycket.

I Simon Curtis film “My Week with Marilyn” ser vi Kenneth Branagh i rollen som Laurence Olivier och Michelle Williams som Marilyn Monroe. I bakgrunden följer vi hur Marilyn och Laurence tillsammans arbetade med ”Prinsen och balettflickan”, en film som lider av att den känns slarvig och ojämn.

Michelle Williams gör en utmärkt Monroe och är omringad av duktiga skådisar. Men det är mer okända Eddie Redmaynes oskyldiga charm som stjäl showen i en film som kanske inte når några större djup men som lyckas med allt den företar sig.

Det finns en anledning till att det tog Hunter S. Thompson nästan 40 år att få den här romanen utgiven. De härliga karaktärerna och bitvis skarpa dialogen kan inte dölja att det inte finns tillräckligt med dramaturgi här.

Utomjordingar anfaller – igen! Den här gången är det festande ungdomar (främst amerikanska, självfallet) i Moskva som får tampas med osynliga varelser som pulveriserar sina offer. Bättre än många försök i genren från senare tid, men fortfarande en ganska illa regisserad B-film av direkt-på-DVD-kvalité, nämnbar endast som Joel Kinnamans första stora Hollywood-roll.

När fler och fler runt om i världen besegras av narkotika i flytande form och i tablettform försöker jag som filmälskare hålla mig till ett mer legalt och mindre hälsofarligt alternativ, narkotika i filmform. Terry Gilliams ”Fear and Loathing in Las Vegas” är just detta, en helgalen sjuhelsikes knarktripp med ett rus som man sent ska glömma.

Med en närgångenhet och ett blottande av sällan skådat slag tar sig ”Shame” an sexmissbruket som beroende. Om någon fått för sig att förminska allvaret av åkomman råder det här inga tvivel om hur skamligt och rent av förgörande det är, något som inte hade känts så äkta som det gör utan de enorma insatser som Fassbender och Mulligan står för – några av de starkaste för dem båda hittills.

Dags att göra mänsklig tusenfoting igen. Tom Six, regissören bakom fjolårets omtalade chockskräckis är tillbaka med ännu äckligare, våldsammare – och otrevligare – uppföljare. Vem som möjligtvis kan vilja kolla vill jag inte veta.

När det gäller film är jag beklagligt nog inte lättskrämd. Säger jag beklagligt för jag älskar alla de effekter rörliga bilder kan ha på människan, på mig. Objektet för denna text är heller inget undantag till detta men jag kan tänka mig att effekten hos andra är större. Bättre. För stämningen finns här, och för mig finns även annat.

Lasse Åbergs ”Sällskapsresan” har av någon anledning blivit en fast del av den svenska kulturen. Hur kommer det sig egentligen att denna högst mediokra film har sådan kultglans?

En otroligt stark Tilda Swinton lyckas framkalla alla möjliga känslor från både obehag till sympati. ”Vi måste prata om Kevin” försöker inte ge några enkla svar, men får oss att fundera kring de frågor som många ställer sig när något av det värsta som kan hända sker.

Ekorrgänget med Jason Lee i släptåg är tillbaka och hamnar denna gång på en (inte helt) öde ö efter att ha hamnat överbord från ett kryssningsskepp. För de minderåriga fansen finns det tillräcklig balans mellan det sockersött gulliga och slapstick-humorn medan reaktionerna från vuxna publiken beror på hur söta alternativt irriterande man finner Alvin & co.