#SFF11 – ”Salt” är en westernpastich med fin och rolig inledning, men vars handling sedan tar en ny och obegriplig vändning och till slut rinner ut i ökensanden.

#SFF11 – Det enda Laura vill är att vinna en skönhetstävling, det ska bli hennes biljett till kändisskap och rikedom. Hon dras istället in i droghandelns våldsamma värld och blir en bricka i ett livsfarligt spel med till synes få utvägar. Ett ytterst välgjort actiondrama.

#SFF11 – Pojke möter pojke som varit flicka, i ”Romeos” – tysk feelgoodfilm som utmanar våra fördomar samtidigt som den har allt man önskar av en härlig och ärlig ungdomsskildring.

#SFF11 – Frihetskämpen Aung San Suu Kyis livsöde utgör ett omistligt stycke politisk historia som angår samtliga människor. Som film betraktad har ”The Lady” en betydligt lägre angelägenhetsgrad, klumpigt berättad som den är. Det är synd också för dem som väntar på Luc Bessons återkomst som regissör.

#SFF11 – När en man befinner sig på rätt plats, men vid fel tidpunkt, upplever han världen ur ett nytt perspektiv. Ett perspektiv som gör honom smått besatt och som samtidigt prövar publikens tålamod.

#SFF11 – Mordet på Lao Ties bror blir startskottet för ”People Mountain People Sea”, en något annorlunda hämndhistoria, på både gott som ont. För visst är det snyggt när kameran stilla följer Laos jakt och inte ens ökar tempot de få stunder när jägaren själv gör det. Och det görs mot en vacker bakgrund, och det görs med talang. Inget snack.

#SFF11 – Klaustrofobisk småstadsångest möter sexuell tonårsfrustration i ”Ligg med mig”, Jannicke Systad Jacobsens norska coming-of-age om de ödesdigra konsekvenserna av 15-åriga Almas sexuella uppvaknande. Sött och finstämt men inte mycket mer.

Tribeca 2011 – Med ett överflöd av härlig irländsk humor som prickar helt rätt, bjuder ”The Guard” på något så ovanligt som en film som man både skrattar högt åt och samtidigt inser är riktigt smart.

#SFF11 – Smarta tonårskomedier är knappast något publiken är bortskämd med och när väl en färskvara av den sorten dyker upp bör man ta tillvara på den. I ”Damsels in Distress” finns liksom i ”Clueless” och ”Mean Girls” smart humor, rapp dialog och skådespelare med perfekt komisk tajming, men tempot släpar efter och det saknas en gnista – och poäng.

Det finns ett par saker som är väldigt svårt att förstå med ”Your Highness”. Det ena är vad som fått framför allt ett par av skådespelarna att acceptera projektet. Det andra är varför projektet har klassats som komedi, när det inte är roligt.

#SFF11 – November är helt rätt premiärmånad för den här filmen. ”Tyrannosaur” är också mörk, rå, oförlåtande och smärtsam. Till skillnad från november bjuder den dock på genomgående gripande rollprestationer av samtliga inblandande.

En lite väl klassisk historia om den medelålders advokaten och ensamme tonåringen som räddar varandra får ett ordentligt lyft av fantastiska skådespelare, sympatiska karaktärer och ett stort, bultande hjärta.

#SFF11 – ”Penumbra” är psykologisk skräck från två argentinska bröder, som utan att vara alltför nyskapande ändå håller ett bra grepp om åskådaren hela vägen ut.

Mitt och, vågar jag ta för givet, många andras första möte med regissören Tarsem Singh var ”The Cell”, en vacker men slutligen otillfredsställande fantasi-thriller med Jennifer Lopez. På elva år och två filmer har han kommit en jävla bit.

Dito Montiel verkar göra bygga sig en karriär på starka, väldigt personliga, små filmer. ”The Son of No One” är hans tredje och inte någonstans en avvikelse från det spåret.

Cannes 2011 – Med ”Restless” landar Gus Van Sant någonstans mellan sina konstnärliga, djupa indiefilmer och mer lättillgängliga, kommersiella verk. Det är en finstämd, intelligent och annorlunda film om hur man som ung och vilsen hanterar döden och den låter även Henry Hopper visa att han kommer kunna gå minst lika långt som far sin.

#SFF11 – ”All Your Dead Ones” är en mörk komedi som trots sitt goda anslag utmynnar i väntan och mer väntan.