När det gäller film är jag beklagligt nog inte lättskrämd. Säger jag beklagligt för jag älskar alla de effekter rörliga bilder kan ha på människan, på mig. Objektet för denna text är heller inget undantag till detta men jag kan tänka mig att effekten hos andra är större. Bättre. För stämningen finns här, och för mig finns även annat.

Lasse Åbergs ”Sällskapsresan” har av någon anledning blivit en fast del av den svenska kulturen. Hur kommer det sig egentligen att denna högst mediokra film har sådan kultglans?

En otroligt stark Tilda Swinton lyckas framkalla alla möjliga känslor från både obehag till sympati. ”Vi måste prata om Kevin” försöker inte ge några enkla svar, men får oss att fundera kring de frågor som många ställer sig när något av det värsta som kan hända sker.

Ekorrgänget med Jason Lee i släptåg är tillbaka och hamnar denna gång på en (inte helt) öde ö efter att ha hamnat överbord från ett kryssningsskepp. För de minderåriga fansen finns det tillräcklig balans mellan det sockersött gulliga och slapstick-humorn medan reaktionerna från vuxna publiken beror på hur söta alternativt irriterande man finner Alvin & co.

Ja, vad kan man säga? Ser man en romantisk komedi med både Katherine Heigl, Ashton Kutcher, Sarah Jessica Parker och (ve och fasa!) Jon Bon Jovi får man vad man förtjänar – det vill säga en reklamfilm för New York dränkt i sirap, produktplacering och cameo-roller.

Att ”Texas Killing Fields” är en oberoende producerad lågbudgetrulle märks, den har några tydliga drag gemensamt med filmer som jag framför allt brukar lyckas fånga på Stockholms filmfestival. Den skakiga kameran i ett försök, antar jag, att vibba av någonting dokumentärt, och den stilla, ödesmättade musiken, till exempel. Kanske hade jag ursäktat den för att falla in i precis samma stilistiska mönster om det hade varit en bra film.

Det är alltid ”The Departed”, ”Maffiabröder” och ”Gangs of New York” som det snackas om när man börjar prata om Martin Scorsese och hans bästa alster. Tyvärr har den film som jag anser vara hans bästa – ”The King of Comedy” – fallit i glömska och tas sällan upp. Eftersom filmen ofta glöms bort gör också Robert De Niros rollprestation det tråkigt nog, en prestation som är en av hans allra vassaste.

Barnfilmen ”En katt i Paris” lutar sig mot ett traditionellt hantverk och en genuin berättarglädje. Det är opretentiöst på ett avväpnande sätt, dessutom snyggt som attan.

SFF 2011 – Är Tomas Alfredsons internationella debutfilm precis så bra som alla säger? Både ja och nej. Miljöerna är perfekta, fotot mästerligt men storyn svajar. Skådespelarna är i toppform men inte alla kommer till sin fulla potential.

Nu var det väl ingen som på riktigt trodde att David Fincher skulle sjabbla bort ett sådant lättillgängligt och explosivt grundmaterial. ”The Girl with the Dragon Tattoo” rullar i allmänhet på fint och klär Stieg Larssons superdeckare i en mörk och välsittande kostym.

Stig-Helmer är tillbaka och med undertiteln ”En skamlöst nostalgisk komedi” råder det ingen tvekan om vad det handlar om. De som möjligtvis kan uppskatta den sjätte Stig-Helmer-filmen ska ha sett alla de andra filmerna och vilja skratta åt skämt man hört många gånger förr.

Den korta speltiden, 50 Cents sporadiska voiceover och förklarande titelskyltar som endast ges till ett par karaktärer säger mig att här har en hel del klipp gjorts för att försöka rädda filmen. Det misslyckades.

Cannes 2011 – De som inte redan tyckte att religiösa sekter var skrämmande lär ändra uppfattning efter den här filmen om en medlem som flytt men plågas av minnen och paranoia. Olsen-tvillingarnas lillasyster Elizabeth är ett stjärnfynd i huvudrollen och regissören Sean Durkin skapar en tät, obehaglig stämning som långsamt byggs upp.

Mästerdetektiven och hans trogna sidekick är tillbaka i ännu ett Guy Ritchie-regisserat äventyr där det liksom i originalet finns gott om humor, action och twistar. Men problemet är att det svalt osar déjá vu över det hela. Och stackars Noomi Rapace får inte mycket att göra.

#SFF11 – Precis vad film-Sverige behöver: ett landsbygdsdrama om dysfunktionella familjer med gott om ångest och Dramaten-skådespelare. Det är inte det värsta de inblandade kläckt ur sig (ska gudarna veta…) och ibland tänder det till, men lika ofta är det ojämnt, teatraliskt, övertydligt och förutsägbart.

”Forrest Gump” är en film som nästintill alla har sett. Antingen har man sett den på bio, hemma på DVD, på TV eller i skolan. Det är en film som det alltid pratas om och som fortfarande i allra högsta grad lever och har högt värde. Det som är bra med detta är att den faktiskt förtjänar varenda sekund i rampljuset, den är inget annat än ett suveränt verk och regissören Robert Zemeckis har aldrig, varken innan eller efter, gjort en bättre film.

Brad Pitt har Oscarsnomineringen (och möjligtvis statyetten) kirrad och baseballfanatiker lär dregla sig mätta på den här snitsiga sportfilmen. Men även om man lyckas undvika en del förväntade klyschor och publikfrieri så blir det mer snack än känslor.