#Venedig 2012 – Paul Thomas Anderson gör det igen. Han ger oss något som förtjänar högsta betyg, något som kommer ses, diskuteras och analyseras om och om igen. Då ”There Will Be Blood” är den film som jag placerar allra högst bland mina favoriter var självklart förväntningarna skyhöga när jag satte mig ner i biostolen, men det lever ”The Master” upp till helt och hållet.

#GIFF13 – Engagerande och inspirerande Hannah i suveräna Barbara Sukowas händer bär detta och det räcker verkligen långt. Men tyvärr lyfter den egentligen mycket angelägna berättelsen om allas vår hemska historia och yttrandefriheten vi ständigt bör kämpa för aldrig riktigt och filmen stannar vid ”bara” bra och sevärd.

Kathryn Bigelows berättelse om det dyraste beställningsmordet i modern tid kan, trots tortyrscener i amerikansk regi och människor som sprängs i luften, bara chockera den som satt med ytterst naiva föreställningar om hur jakten på Usama bin Laden verkligen gick till. Med en intressantare huvudkaraktär och något mindre objektiv blick från regissören – jag saknar scener à la flinghyllan i snabbköpet i ”The Hurt Locker” – hade den här thrillern med större marginal förtjänat de guldstatyetter som en politiskt motiverad Oscarsjury nu kommer att ge den. Men ses ska den definitivt, inte minst för finalens skull.

Tobe Hoopers ökända skräckfilm från 1974 gav upphov till totalförbud i flera länder, en hetsig debatt om videovåld, en rad uppföljare och remake. Men vad många glömt är filmen i sig är en genuint obehaglig, klaustrofobisk och effektiv studie i terror.

#GIFF13 – Historien om pappan och dottern på flykt blir aldrig spännande och vi lär heller inte känna karaktärerna tillräckligt för att känna med eller för dem, varför det hela mest känns som hyfsat snyggt förpackad blaha med goda fast icke uppfyllda intentioner.

#GIFF13 – ”Kvartetten” riskerar ibland att bli något av en internangelägenhet för operaälskare, men bör med sin värme och hjärtlighet ändå inte skrämma bort någon som vill se en finstämd dramakomedi med några av Englands tyngsta aktörer. Tänk ”Brassed Off” (1996) fast med fyrtio år äldre skådespelare.

Quentin Tarantino ringde… Ja, det är ingen tvekan om regidebuterande Barry Battles har samma förkärlek till hårdkokt, serietidningsartad action som den Oscarsbelönade – klart överlägsna – föregångaren. Underhållande är det dock och huvudrollsinnehavarna är sympatiska, men vad Billy Bob Thornton gör i filmen kan man fråga sig.

Stureplansbrats är alltid tacksamma att både driva med och förmänskliga. Här är det en dryg, ytlig playboy med musikerdrömmar som lär sig om både ödmjukhet och kärlek när han blir blind och trots en hagelstorm av klyschor så är det både rart och tänkvärt.

”Yoko” är en småcharmig historia för den yngre publiken om vänskap mellan ett buddistiskt snöodjur och en flicka. Dock är inget nytt och flera av de vuxna karaktärerna är överspelade karikatyrer som dubbningen ännu mindre gör rättvisa. Tempot är högt och tonen trevlig, men händelserna upprepas och berättelsen är för förutsägbar varför detta passar mer på SVT:s Barnkanalen än bio.

Det blir aldrig riktigt spännande, vilket är ett allvarligt problem när filmen vi pratar om är en thriller, ja rysare till och med enligt förhandsbeskrivningen. För många outvecklade små sidointriger stör mest och även om det finns ett rätt intressant upplägg i botten döljs den av förutsägbar handling och ologiska vändningar.

Danske Bille August fick via succéerna ”Pelle erövraren” och ”Den goda viljan” en fribiljett till Hollywood och fick chansen att etablera sig bland de stora. Första försöket, en stjärnspäckad filmatisering av Isabel Allendes roman ”Andarnas hus”, gick dock inget vidare och han återvände hem för att några år senare ge stjärnornas land en ny chans. Resultatet blev en filmatisering av Viktor Hugos roman ”Les Misérables” med betoning på dramat och utan de klassiska musikalnumren.

Quentin Tarantino är tillbaka i stor stil. ”Django Unchained” bjuder på ett historiskt perspektiv likt ”Inglorious Basterds” och humor á la ”Pulp Fiction” i en splatter-blodig komedi som kommer att älskas av alla hans fans.

Daniel Day-Lewis axlar rollen som en av tidernas mest populära presidenter med bravur. Och även om huvuddelen av filmen består av prat i olika brunnyanserade rum finns här tillräckligt med skön humor och underfundiga karaktärer för att det ska hålla.

En parodi på ”Paranormal Activity”, ”The Last Exorcism” och ”The Devil Inside” gick inte att undvika. Men vill du undvika en skrattbefriad och på alla nivåer billig skräpfilm så håll dig så långt borta från den här dyngan som möjligt.

Musikalversionen av Victor Hugos kanoniska superroman från 1862 får i Tom Hoopers händer sin mustigaste och mest översvallande tolkning på vita duken någonsin. ”Les Misérables” är utstuderat vacker och fullkomligt utmattande, mer uttrycksfull och färggrann än en papegoja med hybris, lika bländande som an supernova av över- och underexponerade filmsnuttar från golvet i Tim Burtons klipprum. Den blir helt enkelt svår att toppa på en stund.

Filmer där ämnena journalistik och politik kombineras har jag alltid haft svårt att värja mig för. Dessa teman är väldigt tätt sammankopplade och har gett oss kraftfulla och intressanta filmer i stil med ”Zodiac” och ”State of Play”. Det är dock ingen film i den här kategorin som är större och mer framstående än Alan J. Pakulas odödliga, snygga och makalöst spännande klassiker ”Alla presidentens män”.

”Zombieland”-regissören Ruben Fleischer tar sig an gangstergenren och gör det med bravur. ”Gangster Squad” är en riktigt läckerbit till 40-talsnostalgi vars stabila tempo och suveräna ensemble gör att man snabbt förlåter dess få brister.