För de som inte tröttnat på svenska deckare – ja, tydligen finns dom – kommer ännu en omgång med polis Wallander. Veteranerna gör vad de ska men manuset är på medioker TV-nivå och någon form av spänning uteblir tyvärr.

När Quentin Tarantino skulle göra sin tredje film (episoden i ”Four Rooms” borträknad) var förväntningarna skyhöga och inte oväntat infriades dem inte för många. Men med jämförelser åt sidan så är ”Jackie Brown” en mogen, sofistikerad och ytterst välspelad thriller med stundtals släpande tempo som egentligen enda brist.

Prisbelönt på filmfestivalerna i både Cannes och Sundance är det här inget mindre än ett riktigt fynd. Nybörjarskådisarna gör oerhört starka insatser och ”Beasts of the Southern Wild” är en sådan unik blandning av magi och misär att det här är något så ovanligt som en film man inte lätt glömmer.

Tim Burton är tillbaka på välkända stigar i en förlängd stop-motion version av hans charmiga kortfilmstwist på ”Frankenstein” från 1984. En dösnygg nostalgitripp fylld av kärlek till 50-talets monsterfilmer. Men samtidigt, likt Frankensteins monster består filmen i sig av en samling ihopsydda likdelar från regissörens svunna kreativa storhetstid.

Hur man ser på ”Franska familjehemligheter” beror mycket på hur frigjord respektive pryd ens syn på sex är. En Svensson-familj har mycket sex och det ska skildras ut i varje detalj. Tyvärr blir man inte tillräckligt berörd av historien eller dess karaktärer.

Vårt lilla grannland i väst har sjösatt ett storskaligt äventyr, om den norske nationalhjälten Thor Heyerdahl. Precis som med hans omskrivna expedition från 1947 så imponerar både ambitionsnivån i projektet, och den följande världssuccén. Men havsäventyret skulle behöva gå lite mer på djupet för att bli riktigt sevärt.

Tidlöst vackra och sofistikerade, med ett kyligt yttre som döljer hettan på insidan. Det är sinnebilden av Hitchcocks blondiner som alltid lyckades ställa till problem för filmernas manliga huvudkaraktärer. Men kanske borde även ”psykiskt nedbrutna och sexuellt trakasserade” läggas till den listan, den bilden får vi i alla fall av HBO-filmen ”The Girl” som tar oss bakom kulisserna, in bakom de stängda dörrarna för att berätta historien om skönheten och odjuret – Tippi och Hitchcock. En historia som intresserar men knappast engagerar.

Med sin debut gjorde Quentin Tarantino något med bankrånare och kriminella som ingen gjort förut – coola, smarta och med tungor vassa som öronkapande skalpeller. Filmen är långt ifrån lika häftig nu som när den kom för tjugo år sedan men det är fortfarande en mäktig kombination av välskriven dialog och suveräna skådespelare.

I en tid när muskelknippen som Stallone och Schwarzenegger var biodukens stora actionhjältar, dundrade Bruce Willis in och blev med sitt karaktäristiska hånflin, burdusa charm och tillbakalutade machoattityd ett namn att räkna med i explosion- och pangpang-sammanhang.

Det känns som en ofelbar mix. Judd Apatows skrattframkallar-talang parad med den humorvänliga 40-årskrisen. Men hur charmiga karaktärerna än är och hur många dråpliga situationer man än skapar så är bristen på struktur alltför påtaglig och det gör att historien aldrig riktigt får vingar.

Skicka aldrig en actionhjälte för att göra en privatdetektivs jobb. Tom Cruise ger filmvärlden ännu en ny tuffing efter några lyckade vändor med ”Mission: Impossible”-filmerna, men i ett mordmysterium känns hans Jack Reacher inte helt hemma.

Det är en nostalgisk och otroligt gullig liten historia om ansvar, kämparglöd och kärlek som studio Ghibli (japansk animations- och filmstudio) nu senast skapat. Att det är vackert behöver väl knappast ordas om och det är just skönheten och detaljrikedomen av det lilla vid sidan av som fängslar och tjusar sinnena. Karaktärerna är grundligt utformade och mycket trovärdiga men också ovanligt mänskliga till yttersta penseldrag.

Hårdrockande tvillingbrorsor går mamma på nerverna när de blir av med jobbet och flyttar hem. Visst känner man igen Ulf Malmros i hans nya komedi. Sköna typer och ännu skönare dialog, men handlingen tar aldrig riktigt fart innan filmen vips är slut.

I kölvattnet av populära barnböcker och TV-serien som följde kom en långfilm med Sune och hans plågsamt pinsamma familj. ”Sunes sommar” mäter sig knappast med några större komediklassiker, men puttrar på alldeles lagom med Peter Haber i nostalgisk toppform.

Vardagsrealismens brittiske mästare Ken Loach är tillbaka med en lagom trevlig dramakomedi om kriminella som ter sig till whiskeyprovning när de ska vända sina liv på rätsida. Lär tillfredställa regissörens fans och whiskeyintresserade mer än andra men puttar ändå fint med en minnesvärd insats av stjärnskottet Paul Brannigan.

Nästan 20 år efter ”Sunes sommar” gör Anders Jacobssons och Sören Olssons tjejtjusande bokkaraktär comeback på vita duken. Men mesta charm och humor överskuggas av en meningslös story, usel slapstick och stereotypiska rollfigurer.

Woody Allen fortsätter att driva med sina älskade, pretentiösa New York-bor i en av sina mest framgångsrika filmer som träffar mitt i prick både när det gäller de komiska dialogerna och mer dramatiska scenerna.