#Sitges 2012 – Marknadsföringen av ”The Tall Man” kan var den mest vilseledande sedan trailern som försökte få ”Vägen” att likna en actionfilm. Efter en första halvtimme av standardskräck så utvecklas den här originella men splittrade filmen till något tänkvärt och annorlunda – även om det går att ifrågasätta rollsättningen av Jessica Biel som jordnära småstadsläkare.

#NYFF 2012 – Otroligt hjärtskärande, samtidigt som man lockas till skratt av absurditeter. En av de svåraste filmerna att se och ta till sig på länge, men även en av dem som mest manat till eftertanke.

#Sitges 2012 – Med vacklande steg går Rob Zombie från psykopater och seriemördare till det övernaturliga med den här soppan om satanister, demoner och Djävulen själv. Syftet – att återskapa stämningen från 70-talsklassiker – är ädelt, men det ständiga effektsökeriet blir snabbt absurt och fru Zombie – Sheri Moon – spelar hellre än bra…

Nu när Anders Nilsson, mannen bakom karaktärerna, är tillbaka på kommandobryggan, känns det ganska tydligt att han är bäst lämpad att ta hand om Johan Falk. Eller klarar han kanske svensk action bättre än många andra, för ”De 107 patrioterna” är en av de bättre Falk-filmerna på länge.

Detta över tre timmar långa familjeepok må vara känt som James Deans sista film men faktum är att det är Rock Hudson och Elizabeth Taylor som är stjärnorna – och de levererar två av sina karriärers bästa rollprestationer i det här lätt spretiga men starka dramat.

Mörk men samtidigt hoppfull. ”The Perks of Being a Wallflower” ger ett äkta och varmt porträtt av hur det är att vara ung, blyg, förvirrad, kär – ja allt det där som här ungdomen till.

Rebellisk, ung dam får kufig, asocial gubbe att öppna sig – stoppa mig om du hört den förut… I den här svenska dramakomedin finns hjärta, värme och sympatiska karaktärer men jag hade gärna upplevt det i en mer originell historia.

#NYFF 2012 – En av de mysigaste kärlekshistorierna på länge – den mellan två tjejkompisar – känns fräsch att titta på, men ”Frances Ha” blir ändå för mycket klumpig och pinsam Greta Gerwig för att nå de riktiga topparna.

Innan ”Breakfast Club” och den moderna generationens oändliga spann av filmer om förvirrade, osäkra ungdomar så kom milstolpen som kom att sätta standarden för en hel genre – och med en av filmhistoriens rättfärdigt mytomspunna, sexigaste stjärnor i huvudrollen.

Jodå. Fortsätter man i den här riktningen, och varför skulle man inte tjäna pengar på att göra det, så kommer ”Taken 3” bara vara Liam Neeson som går loss med knytnävarna i ett rum fyllt med kött.

En supersnut tar sig an ett helt hus av busar, i en framtidsstad där brottsligheten blivit ohanterbar. Med ultravåld och sköna blinkningar till fansen är ”Dredd” också en hyllning till 80-talets råaste actionfilmer. Som ”Die Hard”, med mera muskler och större vapen.

På papperet en god tanke. En bra idé. Men ”The Cold Light of Day” klarar inte av att hålla det löfte som jag ändå tyckte att den lovande ända fram till, och inklusive, trailern. Emellanåt underhållande, i slutändan är det ändå med för många brister.




Skön kontrast mellan den sagoliknande paketeringen och den grova humorn på insidan gör ”Ted” till kul underhållning för stunden. Smart skriven dialog och många filmreferensdetaljer för cineaster att lägga märke till, väger upp att själva handlingen har setts förut.

Redan i sin första huvudroll bevisade James Dean vilken unik, mångsidig talang han var med en järnstark rollprestation som avundsjuk son och bror i en bondefamilj. Filmen har åldrats en aning men den tragiska historien är fortfarande både stark och relevant.

#NYFF 2012 – Mitt bland Hollywoods alla kopior, uppföljare och remakes så kommer ibland en film som inte bara bygger på en helt unik berättelse, utan som totalt lyckas fånga sin publik med både gastkramande spänning, fina karaktärsskildringar och miljöer som är så vackra att man tror att man befinner sig någonstans mellan dröm och verklighet – en film som förkroppsligar begreppet ”filmmagi”.

Efter årtionden av filmer om plågade konstnärer får vi äntligen ett porträtt av hustrun till en av dem och en fängslande skildring av kvinnorollen i slutet av 1800-talet. Lider av vissa klyschor men Birgitte Hjort Sørensens stjärnkvalité i huvudrollen lyfter filmen.

”Rebecca” är en fantastisk film som får kalla kårar att leta sig över ryggen. Man kastas mellan känslor av välbehag och romans till avsky och rädsla. På sätt och vis påminner det hela om en saga.