Det är så genialiskt enkelt. Ta två typer som egentligen inte har någonting gemensamt och tvinga ihop dem på en plats där det inte finns några andra människor, och låt dem hållas där under en längre tid. Helt isolerade från alla andra distraktioner måste de interagera med varandra oavsett om de egentligen har något att säga till den andra, eller ens vill försöka.
Det är året 1988. Texas har drabbats av en fruktansvärd skogsbrand och månaderna efter arbetar Alvin (Paul Rudd – ”I Love You, Man”, ”This is 40”) med att fixa vägarna i regionen. Stolpar ska bankas ner, reflexer klistras fast och mittlinjerna målas. Det är ett alena jobb långt ute i bushen, men Alvin har inget emot ensamheten. Han läser, lär sig tyska och skriver brev. Men för att göra flickvännen, Madison, en tjänst anställer han hennes lillebror, Lance (Emile Hirsch – ”Into the Wild”, ”Milk”, ”Lords of Dogtown”), för att hjälpa till.
”Det är otroligt hur en man i hans ålder inte ens kan knyta en knop, fånga en fisk eller sätta upp ett tält. Ibland undrar jag om han är efterbliven”, kommenterar Alvin i ett av sina långa brev till Madison om Lance oduglighet. Och Lance är verkligen där motvilligt. Han ser inget positivt med att befinna sig långt från sitt sociala liv och det enda som håller hans humör uppe är tanken på kommande helgen när han förhoppningsvis ska ’få ligga’.
”Prince Avalanche” är en film som uteslutande utspelar sig i denna skog och längs dessa vägar, och med undantag för ett par avbrott när en lastbilschaufför som har några år på nacken dyker upp med sitt råttgiftssmakande brännvin och en mysterisk äldre dam, så är det dessa två karaktärer som filmen bygger på.
Det är framför allt komik som uppstår. Både Alvin och Lance har sina egendomliga karaktärsdrag som gör det lätt att finna en värmande sorts humor i scenerna som utspelar sig. Men här finns också något poetiskt.
Tim Orr som står för fotot (något han gjort i så gott som alla av regissören David Gordon Greens tidigare filmer) låter kameran stanna upp i miljöerna. Han går nära och fångar detaljer. Ljus och färger får ett nytt liv framför hans lins. Aldrig förr har en film om två sådana töntar varit så vacker.
Gordon Green är en brokig regissör som man inte vet vad man kan vänta sig av. För de som känner igen hans namn från mer nyliga ”Pineapple Express” och ”Your Highness” kommer nog ”Prince Avalanche” att bli lite av en överraskning, men ser man tillbaka på början av hans karriär med mer seriösa alster som ”George Washington” och ”All the Real Girls” känns det som ett naturligt steg tillbaka mot hans rötter.
På samma sätt är det ovant att se Paul Rudd i en sådan här smal och relativt långsam film nu för tiden, men även han har en varierad bakgrund med produktioner som ”Ciderhusreglerna” och ”200 Cigarettes” på sin meritlista. Och han är helt perfekt som Alvin, en rätt träig medelålders man som tycker att han är så mycket bättre än sin ”svåger”, tills han blir tvungen att erkänna sina egna tillkortakommanden under berättelsens lopp.
Det måste nämnas att ”Prince Avalanche” är en remake. Isländska ”Either Way” (Á annan veg) gjordes så sent som 2011, men kom ut i väldigt få länder och missade därför att nå någon större publik. Inte för att ”Prince Avalanche” satsar på att nå massorna, men den har självklart större chans i den engelskspråkiga världen.
Det förminskar insatsen en smula, vad regissören anbelangar, att göra om något som redan är gjort. Speciellt när det finns väldigt stora likheter och en del scener till och med har filmats på samma sätt. Men gör det ”Prince Avalanche” till en sämre film än om den varit ett original? Svaret är förstås nej.
Skådespelarinsatserna och karaktärsskildringarna är ”på pricken” och med det vackra fotot får den här filmen lätt en plats i våra hjärtan. Och bara för att man ser ”Prince Avalanche” behöver det ju inte betyda att man inte kan se ”Either Way”. Se båda vetja.
