”En midsommarnatts sexkomedi” är Woody Allens hyllning till Ingmar Bergman och Shakespeare. Titeln ligger nära Shakespeares pjäs ”En midsommarnattsdröm”. Par blandas upp och återförenas, väsen lever i skogen och hela tiden refereras det övernaturliga, precis som i Shakespeares pjäs.

Under mitten av 00-talet var vi verkligen bortskämda med starka serier från de amerikanska markbundna kanalerna. ABC hade ”Lost”, Fox hade både ”24” samt ”Prison Break”, och NBC hade just ”Heroes”. Kunde då denna ”Heroes” ge dessa övriga giganter en redig match? Ja, till en början kunde den faktiskt det.

”Vänner” är en av de mest framgångsrika sitcoms som har visats i USA. Det allra sista avsnittet av serien gick 2004 och sågs av över 52 miljoner tittare i USA. Eller serie förresten, ”Vänner” är så mycket mer än ”bara” en serie, det är Tv-historia och ett fenomen. Karaktärerna Chandler, Monica, Ross, Rachel, Phoebe och Joey är lätta att charmas av och serien är genial i det enkla – nästan alla scener utspelar sig i deras lägenheter och på kaféet Central Perk – och vi är många som har följt vännerna under deras tio år i rutan.

UK blev USA, subtext blev text och Gervais blev Carell när den brittiska mockumentär-serien ”The Office” fick en amerikansk remake. Ibland lyckas den komma upp i originalets oerhörda kvalitet, men oftast inte.

Serien var när den kom i början av 2000-talet, både stil- och temamässigt banbrytande för hur TV-komedi kan göras och se ut. Mycket av humorn uppstår i blickar och obekväma tystnader till följd av politiskt inkorrekta skämt och plumpa kommentarer. Idag är ”The Office” fortfarande utan tvekan det bästa och smartaste som TV någonsin levererat i humorväg och jag har svårt att se någonting på ett bra tag ta över dess plats i täten.

Jag var nog inte ensam om att rygga tillbaka en smula då vi nåddes av nyheten om att det skulle göras en TV-serie kring den mer eller mindre kultförklarade Coen-filmen ”Fargo”  från 1996. Nu så här efteråt då serien väl är sedd, avnjuten, är dock min oro ett minne blott. TV-serien ”Fargo” håller definitivt måttet, i vissa aspekter tycker jag till och med att den, hör och häpna, slår filmen!

Denna dåliga ursäkt till musikal är inte annat än ett själlöst och blodfattigt dravel om ingenting. ”Walking on Sunshine” innehåller en fin samling svängiga sånger från 80-talet, men utförandena i filmen är så usla att det knappt är förlåtligt. Och då är ändå jag en rätt förlåtande typ.

David Lynch tonar till en början ner det bisarra och får oss åskådare att känna oss välkomna till Twin Peaks – en stad full av kufiska karaktärer, tvetydiga ugglor och ond bråd död. Serien med samma namn som staden det hela utspelas i är lika sagolikt vacker rent visuellt, som stämningen i den är tidlöst gåtfull. Absurd humor förenas med mardrömslik skräck vilket sammantaget ger oss den absolut mest omskakande och minnesvärda TV-upplevelsen någonsin.

”Entourage” följer Vincent Chase och hans – just det – entourage i Hollywood. Chase är i seriens inledning den nya heta skådespelaren som alla vill åt, på ett eller annat sätt. Huvudkaraktären, spelad av Adrian Grenier, får vara med om både mot- och medgångar under sin explosiva karriär, och tittarna får vara med och känna känslan av ett Hollywood bortom filmposters.

Att man skulle få se en TV-serie om vikingar hade jag knappast trott ifall ni frågat mig för en sisådär tio år sedan – en framgångsrik sådan dessutom, aldrig. I filmens värld kryllar det sannerligen inte av dem heller där ju framgångssagorna kring dem är än mer lätträknade. Det krävdes till slut en underdog som History Channel för att slutligen få in dem till allas våra TV-apparater!

Fem stycken närmare bestämt; Dennis, Dee, Mac, Charlie och Frank. Dessa fem karaktärer utgör nämligen huvudensemblen i vad som är en av de mest sjuka, bisarra och framförallt underhållande komediserier som skapats. Tacksamt nog är serien skapad för en kabelkanal (FX) annars hade nog aldrig den här serien fungerat, eller ens kanske sett dagens ljus? Nu lyser dock alltid solen i Philadelphia!

Då ”Deadwood” anlände till våra TV-apparater våren 2004 påmindes jag sannerligen om varför jag älskar västerngenren så innerligt. Inte sedan ”Familjen Macahan” hade jag beskådat något som uppslukat mig något så totalt i den här TV-genren och då ska man ändå komma ihåg att dessa serier skiljer sig ganska markant från varandra. Visst, de är båda västerns, de har sheriffer, väldiga landskap, guldrushar samt bovar och banditer. Men HBO:s ”Deadwood” gjorde allting så mycket råare, skitigare, blodigare, våldsammare, kargare och framförallt verkligare!

”The Wire” är en otroligt mångbottnad polisserie, med det mest intensiva och engagerande berättandet du kan tänka dig. Det här är rörliga bilder i sitt esse, så nära de bara kan komma en välskriven roman. Och även om det tar några kapitel, eller säg avsnitt, att helt komma in i historien så är man efter dessa så inne att man inte längre kan eller vill komma ut.

Att man en dag skulle få se en biffig, försupen och smått psykotisk Jude Law med massiva polisonger och svikande hårfäste inleda en film med en explosiv monolog om sitt könsorgan var det nog ingen som väntade sig. Hur som helst är det en genialisk öppning, och därifrån tas vi med på en vild, testosteronstinn och gränslöst underhållande resa ner i smutsen på de brittiska gatorna.

Precis som öppningstexten säger, ”A picture with a smile and perhaps a tear”. Det är en komedi men den är fylld av sårbarhet och tragedi, ödets ironi. Trots det är den inte ingen melodramatisk eller melankolisk. Det är som det är och man går igenom livet på bästa möjlig sätt.

Tittarsuccé, fina recensioner och tunga priser. Fenomenet ”Solsidan” har nu gått i fyra säsonger och har haft miljonpublik sedan start. Serien utspelar sig i Solsidan, Saltsjöbaden med gräddan av humorsverige i rollerna. Det är svårt att skriva om en serie som ”alla” har sett men jag tänkte göra ett försök och analysera seriens storhet.