Hallå där, vad händer i cyberspace? Den frågeställningen försöker regissören och manusförfattaren Jason Reitman besvara i nya filmen ”Men, Women & Children” som handlar om just män, kvinnor och barn som lever med ständig uppkoppling till internet. Filmen ger en bild av hur aktiviteten på smartphones, surfplattor, datorer och andra elektroniska enheter påverkar våra liv vilket rent stilmässigt innebär att chattkonversationer och pop up-fönster uppenbarar sig på bioduken, samt att internetslang förekommer i nästan alla samtal. Tips: om du inte redan känner till förkortningar som DTF föreslår jag att du öppnar en ny flik i webbläsaren och googlar innan visning.
År 1990 tog rymdsonden Voyager 1 ett fotografi av en blå blek prick som föreställer vår hemvistelse i solsystemet, planeten jorden. Denna information förser Emma Thompson oss med i form av en berättarröst innan hon avlägsnar sig en bit in i filmen och ersätts av en ensemble bestående av Adam Sandler, Jennifer Garner, Rosemarie DeWitt och Judy Greer – vars livsöden alla är sammanflätade på ett eller annat vis. Vi får följa en en mamma som invaderar dotterns privatliv och granskar varenda social mediekanal hon är registrerad på, en porrskadad tonåring som inte kan bli hård utan hjälp av erotiska filmer, en cheerleader som vill slå igenom i Hollywood och laddar upp utmanande bilder på nätet för att komma närmare drömmen, ett offer för ätstörningar som ägnar fritiden åt att läsa på forum om självsvältsmetoder och en videospelsberoende som nyligen blivit övergiven av mamman.
Ni hör själva, det blir nästan en orgie i olycka och hur internets fria flöde gör i princip alla jobbiga situationer tusen gånger värre. Det luktar lite moralpanik över det hela. Det klassiska framtidsscenariot om hur människor blir mer isolerade från varandra målas upp och på grund av den ensidiga analysen balanserar filmen på gränsen till att bli parodi på själv. Lite självdistans hade gjort gott. Samtidigt är ”Men, Women & Children” den första filmen jag sett som på riktigt försöker beskriva den digitala tidsåldern vi lever i. Okej, Spike Jonzes ”Her” berörde väl också ämnet men annars har filmskapare varit skygga med att ta sig an uppgiften.
Reitmans filmer (”Up in the Air”, ”Labor Day”, ”Thank You For Smoking”) utgår ofta från en bra idé och det råder inga tvivel om att han har en begåvning för manusförfattande. Han är expert på att betona vikten av sammanhang och skildra primära känslor och konfrontationer som river upp sår i hjärtat men har en tendens att dra saker till sin spets och sätta ord på det som det som borde ha förblivit osagt. I det här fallet tippar den över kanten när de avslutande meningarna yttrats.
