Cannes Film Festival 2014 – Tävlingssektionen Un Certain Regard har valt att inviga med en festsugen tant. Den varma porträttet av Angelique suddar ut gränserna mellan dokumentär och spelfilm, och lämnar mig med en mysig känsla men inte mycket mer.

Cannes Film Festival 2014 – Filmstjärnan som blev furstinna, modeikonen som blev mamma; mångfacetterade Grace Kelly kommer till liv med hjälp (och lite stjälp) från Nicole Kidman. Biografin frånsäger sig allt ansvar att vara heltäckande eller korrekt, för att istället dramatisera en kort tid som blev avgörande för Grace, och hela Monaco.

”Godzilla” är i sina bästa stunder mäktig och medryckande. Men så blir det dialogscener och människor i bild igen, och magin försvinner.

Originalfilmen om den eldsprutande jätteödlan är mer än bara förlegade specialeffekter. Här finns en allvarlig ton som funkar ovanligt bra och läckert iscensatta attackscener.

Roland Emmerichs version av den legendariska skräcködlan är precis som de flesta av hans filmer – en påkostad, högljudd och på tok för lång katastrofrulle som totalt saknar originalfilmernas känsla och charm.

Keanu Reeves spelar huvudrollen i en påkostad actionmacka bland körsbärsträden i det feodala Japan. Nej, han har inte gått en snabbkurs i japanska men förflyttat sig till den asiatiska kontinenten på världsatlasen. Fula specialeffekter och oengagerat berättande gör filmen obeskrivligt tråkig att recensera. I klarspråk är ”47 Ronin” ett riktigt bottennapp.

Den här dokumentären har plockat upp ett spännande tema – matbloggare som maniskt spenderar all tid och pengar på att resa jorden runt och äta på de allra lyxigaste restaurangerna. Inledningsvis intressant men vi lär aldrig riktigt känna huvudpersonerna och ständiga scener med ensamt ätande blir enformigt.



När Woody Allen återvänder till skådespeleriet är det i en manusdriven komedi om en manlig eskort, och om judar i New York – såklart. ”Fading Gigolo” är en stämningsfylld komedi som funkar om du inte har något bättre för dig.

Tribeca Film Festival 2014 – Splatterfilmer har en förmåga att vara som bäst när de är riktigt dåliga, men bara om B-stämpeln är gjord med avsikt. ”Zombeavers” gör det rätt genom att inte ta sig själv på allvar överhuvudtaget. Filmskapare och skådisar har haft kul med denna vansinniga idé, och det roliga smittar av sig till publiken.

Berlin Film Festival 2014 – Mikael Persbrandt får användning av sin hesa, raspiga röst i Pernille Fischer Christensens rockstjärneporträtt. Sveriges mest typecastade skådespelare övertygar inte helt – med eller utan skinnbyxorna – som en berömd plågad singer-songwriter.

George Lucas lämnar över tömmarna till walesaren Richard Marquand, som levererar tidernas slutscen med en fantastisk Ian McDiarmid i spetsen.

Irwin Kershner lyckade göra det ingen, inklusive han själv, trodde var möjligt, att göra en lika fantastisk film som föregångaren. Resultatet är två timmar episk filmhistoria som man bara vill se om och om igen.

George Lucas rymdhistoria är ett oförglömligt mästerverk som än idag är oöverträffad. Det blev dessutom ett välbehövligt startskott på en ny science fiction-era.

”Star Wars Episod 3: Mörkrets hämnd”, så lyder den officiella titeln på den tredje och avslutande delen av denna rymdsaga. Filmen utspelar sig tre år efter ”Star Wars Episod II: Klonerna anfaller” och 19 år innan episod VI, mer känd som ”Stjärnornas krig”.

Andra delen i rymdsagan är en underhållande och mer vuxen historia, där Christopher Lee förstärker den redan starka rollbesättningen och återigen visar att gammal är äldst.

Det tog 22 år innan George Lucas återigen satte sig i regissörsstolen och vad kunde vara mer lämpligt med att göra det till en av hans största skapelser någonsin, Star Wars. Resultatet blev ett underhållande matinéäventyr för hela familjen.

Renny Harlins film om den grekiska mytologins hjälte vill gärna hamna någonstans mellan ”300” och ”Game of Thrones” men trots alla svärd och sandaler blir det mest en soppa där Kellan Lutz överkropp spelar huvudrollen och våldet är på elvaårsgränsnivå.