”Shameless” är vad man mitt i prick skulle beskriva som en dramakomedi med svarta undertoner. Kolsvarta. Men med strålande skådespeleri och en äkthet som gör att serien drabbar en både känslomässigt och fysiskt så är det en av de senaste fem årens mest underskattade serier. (Recension av säsong 1-3.)

Efter samarbetet med Shawn Ryan i den fantastiska snutserien ”The Shield” begav sig manusförfattaren Kurt Sutter ut på eget håll. Året var 2008 och hans sikte var inställt på ett av hans sedan länge tillbaka planerade drömprojekt om en hårdbarkad MC-familj. Redan hösten 2008 blev projektet verklighet och det kallas sedan ett gäng år tillbaka för ”Sons of Anarchy”. (Recension av säsong 1-6.)

”Breaking Bad” slutade på topp medan en annan serie (”Dexter”) visade hur en serie kan stagnera efter alltför många säsonger. Precis som ett pilotavsnitt är viktigt för att få så många tittare som möjligt att ”hooka” så är slutet viktigt för att lämna sina hängivna tittare på ett värdigt sätt.

Jag sällar mig till skaran som tycker ”2001 – Ett rymdäventyr” inte bara har en söt svensk undertitel, utan även är en av de där riktigt stora cineastiska skapelserna. I största allmänhet, absolut, och framför allt inom science fiction.

Vad ni än gör så jämför inte ”The Pacific” med mästerliga ”Band of Brothers”, det är synd och orättvist att nedvärdera en så bra serie. Men följande recension kommer tyvärr inte följa rådet utan göra det ändå eftersom en jämförelse serierna emellan är oundviklig.

Trots att ”Terra Nova” hade premiär i september 2011 hörde vi talas om serien redan under det tidiga 2010. Det var redan då dags för hypen att ta sitt fäste. Tog sitt fäste gjorde den utan dess like – vi skulle få tidsresor, dinosaurier och iögonfallande effekter i ett massivt äventyr signerat självaste Steven Spielberg. Många drog, långt innan premiären, naturligtvis likheter med filmer som ”Jurassic Park” och ”Avatar”. Vad vi i slutändan istället fick var ”Sjunde himlen” möter ”Fragglarna”.

Tanken med att göra en rom-com på grabbvis skulle kunna vara aktningsvärd. Men problemet med ”That Awkward Moment” är att samtidigt som den kommenterar sin föregångar-genre genom att delvis håna den, lyckas de själva inte ens nå upp till nivån av de mest mediokra chick-flicks.

Guy Ritchies klassiska gangsterfilm var knappast nyskapande på något sätt, men gav en rejäl adrenalininjektion i en stagnerad genre och gjorde före detta fotbollsstjärnan Vinnie Jones till ikon. Håller förvånansvärt bra över 15 år sedan premiären.

If it ain’t broke, don’t fix it. Så tänkte antagligen Guy Ritchie när han skapade sin andra långfilm som både är bättre och sämre än debuten på samma gång. Hårda smällar, obegripliga dialekter och kluriga kupper bildar återigen en cool helhet med Brad Pitt som extra grädde på gangstermoset.

Det ska erkännas med en gång att ”En dam försvinner” inte är min favorit av Hitchcocks filmer. Men inte allihop kan vara favoriter. Trots det är jag som fastklistrad vid filmen, för det är en lekfull gåta. En gåta som är förvånansvärt våldsam ibland.

Den kritikerhyllade dokumentären ger en detaljerad inblick i den brasilianska Formel 1-föraren och nationalhjälten Ayrton Sennas liv som tog slut i en krasch när han bara var 34 år. ”Senna” bjuder på magi, både på och utanför racerbanorna, och jämförelserna med ”Rush” är många.

En krigsfilm utan krigsscener. ”Den stora illusionen” är ett tystlåtet mästerverk om kamratskap och krigets jämställande effekt under första världskriget. Det är med rätta som filmen ständigt hamnar högt på listor över de bästa filmerna som någonsin gjorts.

”En läcka i ridån” är väl värd att se men det är inte en av Hitchcocks bästa och den känns på många sätt lite instabil. De sista två tredjedelarna av filmen känns mycket mer intressanta än den första tredjedelen.

”Brev från en okänd kvinna” gestaltar kärleken när den är som mest allomfattande och livsuppslukande. Det är en melodram i ordets fulla bemärkelse, som tål att ses om och om igen.

Ingen är väl mer kvalificerad än Terence Winter (”The Sopranos”) när det kommer till att ta sig an ett enormt gangsterporträtt med skyhöga ambitioner. ”Boardwalk Empire” når de ambitionerna och långt mer därtill, vilket resulterar i den bästa serien som HBO någonsin producerat. (Recension av säsong 1-4.)

Det räcker med att höra den inledande musiken för att jag ska känna obehag och få tillbaka de känslor jag fick när jag såg ”Arkiv X” för första gången. Vinjetten osar nostalgi men den är också väldigt snygg, skräckinjagande och melankolisk. Den inleds med mästerlig musik av Mark Snow och avslutas med meningen ”The truth is out there”, helt klart en av de bästa vinjetterna till en TV-serie någonsin.