Att
skildra äldre människor på film bör alltid uppmuntras. Men när Rob Reiner typecastar
Michael Douglas och Diane Keaton i en film som vägrar sticka ut så blir det
alldeles för tamt och tråkigt.

”3 Days to Kill” är ännu en actionthriller med åldrad hjälte som rider på vågen av ”Taken”-filmerna. Och medan Kevin Costner sköter sig oväntat bra i rollen som Liam Neeson, styr regissören McG det här vraket i full fart mot ett isberg. En klumpig genremix gör den nästan outhärdlig att se.

Lasse Hallströms klassiska ”coming of age”-film är en hyllning till barndomen och den inställning till livet som endast ett barn kan ha. Förutom den vackra historien så är det också ett perfekt vykort från ett Sverige där oskulden växer upp och blommar ut precis som en sommaräng.

2009 års norska zombiekomedi får en uppföljare som mot alla odds inte bara är lika kul, blodig och underhållande utan även överlägsen sitt original. Att den kräver en viss smak är en detalj i marginalen. Norska nazister är de bästa filmzombies vi sett på länge!

Fransmannen Philippe Claudel återvänder med en mogen men aningen velig historia om en livskrisande hjärnkirurg som är oförmögen att tala med sin fru. Och det är klart att man har problem om man är gift med Kristin Scott Thomas och inte kan prata med henne.

Precis när den subgenre som är ”young adult”-filmatiseringar kändes totalt urvattnad kommer en film som är helt fri från varulvar, kärlekstrianglar och trånande blickar. Med nya ”The Maze Runner” tvekar vi inte på att gå vidare in i labyrinten.

Skräckkomedi av Joe Dante som varken är ryslig eller särskilt rolig. ”Burying the Ex” saknar tyvärr det som en riktigt bra dålig film gärna ska innehålla och är därför bara dålig.

Regissören Andrew Niccol (”Gattaca”) har gjort ett psykologiskt krigsdrama med Ethan Hawke i huvudrollen. Det är stundvis både tänkvärt och välspelat och jag gillar vad jag ser, men tyvärr drar det förenklade slutet till sist ner helhetsintrycket.

En väldigt vacker och närmast lyrisk dramatisering av William Faulkners roman med samma namn. James Franco regisserar och spelar en av huvudrollerna och fastän jag inte har några större invändningar mot någon av hans prestationer, undrar jag om inte resultatet hade blivit ännu lite bättre om han koncentrerat sig på bara en av uppgifterna.

Med tanke på att sportfilmer är en smal genre i sig, och att amerikansk fotboll är en till största delen amerikansk angelägenhet, borde en film som ”Draft Day” ha ytterst begränsad publik här i Sverige. Lägg dessutom till att inte en sekund av sporten ifråga visas, det handlar mest om sportagenter som talar i telefon, och intresseklubben krymper till ett minimum.

Amerikanen Abel Ferrara gör film om den kontroversielle italienske poeten, regissören och politiska agitatorn Pier Paolo Pasolini. Resultatet är, trots fint foto, tidsenlig scenografi och fantastiskt skådespel (inte minst av Willem Dafoe) förvånande platt och intetsägande.

En av världens största skådespelare, en rocksångerska som briljerar i biroller, en Tim Burton-fantast och en svensk regissör som är expert på sliskiga filmer. Där har vi Leonardo DiCaprio, Juliette Lewis, Johnny Depp och Lasse Hallström, annat var det när ”Gilbert Grape” kom på 90-talet.

Fantastiskt skådespel är största behållningen i detta snygga men lågmälda drama, som samtidigt är en djupgående karaktärsstudie av en äldre man vars förflutna tagit över hans nu.

Al Pacino gör en fantastisk prestation som den avdankade skådespelaren Simon Axler som helt klart sett bättre dagar. Det är intensivt, välspelat och flera gånger väldigt roligt. Men det finns en ganska uppenbar ambition att vara konstnärlig och då blir det konstnärliga tyvärr mest bara ansträngande.

Under andra omständigheter är det tveksamt om jag hade valt att stanna kvar i salongen. ”If I Stay” är sannolikt en av de mest sentimentala filmer som har exporterats ifrån USA denna biosäsong. ”Inte ett öga ska vara torrt”, hoppas den.

Underbar musik och härliga karaktärer lyfter denna skönt okomplicerade, men ändå fantastiskt fina historia om livet och val man tvingas göra i det.

80-talet ringde och ville ha sin generiska buddy cop-film tillbaka. Medan samtida rullar som ”Hot Fuzz” och ”The Heat” har vädrat in lite nytt syre i en gammal genre, stänger ”Let’s Be Cops” det fönstret och tar den klumpigaste vägen till skratten i en omvänd ”21 Jump Street” där två slappa ungkarlar låtsas vara snutar istället för vice versa. Lukten som blir kvar är ungefär lika unken som i tonårsgrabbars omklädningsrum.