Blandade känslor uppstår när man återser denna Disney-klassiker. Å ena sidan är det bubblande, nostalgisk barndomsglädje över de charmiga mössen och de glasa sångnumrena. Å andra sidan tvingas vi på en blek hjältinna och rätt förlegade könsroller.

”Hotell Marigold 2” är en riktigt ljuvlig fortsättning på de brittiska pensionärernas äventyr i Indien. Trots döden som hela tiden av naturliga orsaker lurar i periferin, är detta en ovanligt upplyftande och härlig feelgood-film för egentligen vilken åldersgrupp som helst.

Att ”gå en mil i någons skor” är ett en gammal sägning som används för att illustrera hur det är att sätta sig in i en annan människas liv. Just detta får Adam Sandler bokstavligen göra i nya komedin ”The Cobbler”. Att ”inte döma en bok efter dess omslag” är också ett gammalt uttryck, men även om ”The Cobbler” skiljer sig ganska mycket från traditionella Adam Sandler-filmer så lämnar den fortfarande mycket att önska.

Åtta halvtimmesavsnitt av intelligent humor och vardagliga bekymmer är ”Togetherness”, bröderna Jay och Mark Duplass TV-debut.

Magnifika rollprestationer lyfter denna stillsamma thriller om kapitalistiska drömmar och kompromisser man är redo att göra för att nå dem. Måhända att det är något enformigt emellanåt, men det finns ändå ett tydligt driv framåt så att jag som åskådare hela vägen känner mig investerad i det jag ser.

Mellan kreddiga Oscarsrullar kan det vara skönt att låta
hjärnan vila till opretentiös popcornunderhållning, gärna där högt aktade
filmstjärnor has ihjäl av illvilliga utomjordingar. Say no more – ”Mars Attacks”!

Spänningsnivån i denna klaustrofobiska ubåts-thriller är det inget fel på, men handlingen drivs framåt av alltför många icke-trovärdiga episoder vilket gör att det, ju mer tid som passerar, känns som en allt tunnare historia.

Neill Blomkamps tredje långfilm är avsevärt mycket bättre än manushaveriet ”Elysium”, utan att för den sakens skull komma upp i samma triumfatoriska höjder som den omedelbara klassikern ”District 9”.

Frankrikes motsvarighet till Wes Anderson, Jean-Pierre Jeunet, har gjort en familjefilm som är föremål för samma kritik som riktats mot filmerna av amerikanska bildberättaren. För mycket yta, för lite innehåll. Hans första engelskspråkiga film sedan ”Alien: Resurrection” är inte mycket att vara mallig över.

”Familjen Bélier” är fransk feelgood av samma snitt som ”Amelie från Montmartre” eller ”En oväntad vänskap”: bred och lyxig familjeunderhållning med siktet inställt på publikrekord snarare än framtida omnämnanden i filmvetenskaplig kurslitteratur. Den har en okontstlad charm som är svår att ignorera hur hårt man än försöker.

Rysslands Oscarsbidrag är en storslagen sorgesång över det meningslösa i den lilla människans kamp mot korruption och girighet. Det är enstående vackert filmat, välspelat och trots sin långa speltid – oavbrutet fascinerande.

1946, silkesskimrande foto med tuschsvarta seriealbums-skuggor. Skön, kurvig brud i högklackat och rött läppstift bankar skiten ur ryssar till toner av jazzmusik. Cool feminist möter ”L.A. Noire” i början på kalla kriget. Onding korresponderar med superskurk via en trådlös, futuristisk skrivmaskins- telegraf. Äntligen en ny Buffy, men förflyttad till Marvels universum. Introt sa KAPOW för att sedermera tona ut till ett mer lågmäld flopp.

Långt innan ironiska mustascher, T-shirts och handsnidade köksknivar, skapade den 19-åriga Helen Schiller, med Ben Stiller i regissörsstolen, ett imponerande, pricksäkert och pinsamt porträtt av Generation X. Stundvis är det så plågsamt att beskåda att jag bara vill gömma mig under filten. Inte enbart för karaktärernas överspel, utan också för att de fångat hur överdrivet, men synligt omedvetet, hårt man i 20-årsåldern jobbar för att verka cool.

Will Smith och Margot Robbie lurar kläderna av varandra i en kuppfilm som vill vara het och briljant men mest bara är bagatellartad.

Svensk bröllopsfars som tyvärr inte får fart förrän mot slutet och då är det för sent. ”I nöd eller lust” är en film om nöd snarare än lust och dessutom, sin stjärnspäckade ensemble till trots, inte särskilt rolig någonstans.

Den anrika animationsstudion Studio Ghibli må vara på nedgång, och dess främsta posterboy Hayao Miyazaki pensionerad, men än har de kraft att skapa säregna sevärdheter. Det bevisar Isao Takahata med studions senaste verk som blandar kraftfull animation med feministisk folksaga.

Det är lätt att radda upp minnesvärda bröllopskomedier. Sedan
finns de man gärna glömmer. Detta är en av dem. Om din typ av humor inte är
Kevin Hart som imiterar Eddie Murphy och en hund som slickar jordnötssmör av
testiklar.