”Riket” känns lika aktuell idag som den gjorde 1994 då den hade premiär. Speciellt i dessa tider då mindfulness letat sig in på Arbetsförmedlingens coachmöten och när EU förbjuder naturläkemedel på löpande band. Denna udda skräcksåpopera är en satir om läkarvetenskapen men även den New Age-våg som svept genom landet sedan 90-talet. När man ser den får man dock, för att citera von Trier, ta det goda med det onda.

Trots att Tim Burton enbart skrivit story och producerat så vilar hans gotiska stämning över den här härliga klassikern. Och även om konkurrenterna inom genren julmonstermusikal i stop motion är få så är det fortfarande en härlig glädjespridare som håller.

Dokumentärfilmaren Mami Sunada levererar ett nyanserat porträtt av animationsgiganten Studio Ghibli som kommer fånga både hårdkokta fans och oinvigda. Det bjuds på mängder med glädje och kärlek, men också en stor skopa melankoli.

Rebooten av nya Jönssonligan är inte bara bättre än vad man vågat tro, utan riktigt bra. Den är mågot fräscht och annorlunda inom svensk
film, och något som definitivt behövs. Inte helgjuten men en snygg och
underhållande kuppfilm som aldrig blir tråkig.

Ridley Scott fortsätter sin vana med att göra storslagna historiska spektakel och den här gången har turen kommit till den bibliska Moses. Det är påkostat, vackert och matinévänligt på gammaldags vis. Men ett styltigt manus, vilsen dialog och betongtunga klyschor sänker till slut Scotts bibelmastodont.

Alla känner väl till de psykotiska pingvinerna från Dreamworks ”Madagaskar”-serie. När de nu får en egen film blir det, inte helt oväntat, en fartfylld historia där en actionscen avbyter en annan, och där handlingen är mer eller mindre oväsentlig. För de vuxna i publiken blir det passabelt, en film som man utan knussel kan ta med barnen på, och som de säkerligen kommer att uppskatta mycket.

1996 föds fåret Dolly. 2004 spenderar en tant en halv miljon kronor för att få sin favoritkatt duplicerad. Samma år går ordet ”designer baby” från att vara en science-fiction term till att tas med i Oxfords engelska ordbok. 2009 erbjuds föräldrar på en fertilitetsklinik att välja ögon-hår- och hudfärg på sina barn. 2013 tar skådespelaren Tatiana Maslany an sig rollen som klonen Sarah.

”Witness the Defining Moment in the Middle-Earth saga” säger en tagline. Det vore en tragedi om så är fallet. Jag väljer att minnas Peter Jacksons första trilogi som det definierande ögonblicket vad gäller skildringar av Tolkiens storslagna fantasyuniversum på film. Hobbit: Femhäraslaget” representerar nämligen mer än något annat det sämsta från de tidigare försöken.

En på papper rätt onödig uppföljare som ändå lyckas med bedriften att göra något relativt nytt av ett redan beprövat men förvisso lyckat koncept. Det blir många gånger riktigt roligt och karaktärerna som vi gillade sist levererar också nu, även om kanske mindre i slutändan hade varit mer.

Sperma i håret, galna hundar och knarkande poliser. En av
bröderna Farrellys bästa filmer låter på pappret kanske mer hysterisk än rolig
men faktum är att den här 90-talsklassikern roar än idag.

Till skillnad från magasinet Penny Dreadful som innehöll överdramatiska mysterier riktade till en ung, fattig målgrupp är skräckserien med samma namn i mångt och mycket dess raka motsats. Här väcks legendariska, gotiska litterära gestalter till liv insvepta i hårt snörda valbenskorsetter och skräddade västar.  Se industrialiseringens mardrömmar härja fritt på Londons gator och sätta skräck i dess befolkning. Detta är inte en serie för den känslige tittaren.

En fartfylld spionthriller i lättare James Bond-anda som varken är värst överraskande eller ens särskilt spännande. ”The November Man” är en film som vi sett förr, i både bättre och sämre skepnader. Den tål att ses, men mer än så är det inte.

Efter den minst sagt mediokra vampyrstänkaren ”Daybreakers” visar nu filmskaparbröderna Michael och Peter Spierig att de kan nå mycket högre än så. Med den skönt gåtfulla ”Predestination” – baserad på en novell av Robert Heinlein – blandar de en härlig känsla av lättsamhet med ett riktigt smart och tankeväckande narrativ.

”The Judge” avtjänar sitt straff på klichéernas gravkyrkogård, en dyster plats där bara Robert Downey Jr. och Robert Duvall får dansa och ha roligt. Störst avtryck gör filmen med sin musik – sin hopplöst gråtmilda, kladdigt sentimentala musik.

Är det ett flygplan? Nej, det är bara ett gigantiskt ljusklot och kolla det svänger! Men vänta, det är ju Apelsin-TV. Två agenter som jobbar för amerikanska regeringen, invånare med mediala förmågor toppat med en konspiration – X-files? Nej, detta är ju The 4400. När science fiction blir utspädd apelsinjuice.

Ingen litterär karaktär har setts fler gånger på vita duken. Hela 254 skådespelare har tagit sig an rollen. Vi verkar aldrig tröttna på den missbrukande, arroganta, violinspelande, geniale mannen med en övermänsklig förmåga att lösa mysterier och hans plumpe underhuggare. Denna gång är dock missbruket tyngre, arrogansen har delvis övergått i självförakt och Dr. John Watson är numera Dr. Joan Watson. Bättre eller sämre? Ja, mer hjärtligt, men mindre fenomenalt.

Att den här stjärnspäckade filmen både blivit en julklassiker och en älskad svensk komedi är egentligen inte alls konstigt. Upplägget är lika enkelt som klockrent, humorn är vass, och huset överpyntat så som det bara blir på film.