Stephen King har gjort det igen: sålt sina rättigheter till klåpare och Steven Spielberg som sägs vara producent (det vill säga, de kan skriva hans namn på affischen.) De första avsnitten börjar hyfsat med blodiga kossor och en galen snubbe som låser in sin flickvän i källaren. Panik utbryter när kupolen kapslar in den lilla byn i ett skyddande hölje och karlakarlen passar på att ta över makten när allt faller samman. Men sen…

Arnold Schwarzenegger. Utan denna tyska muskelknutte vore ”Conan Barbaren” inte nämnvärt så fantastisk och samtidigt underhållande dålig som den är. För rollen som den Vikinga-inspirerade barbaren fick han tagga ner lite med träningen då hans arm- och bröstmuskler var i vägen när han skulle svinga sitt ståtliga svärd. Det är humor. Och då har jag inte ens gått in på när han nitar en kamel i ansiktet eller återuppstår likt Jesus.

Filmatiseringen av ”Gone Girl”-författarinnan Gillian Flynns andra roman är en inte helt vattentät thriller som innehåller satanistdyrkan, mysterier och relationsdrama. ”Dark Places” använder sig av ganska vedertagna grepp som vi alla känner till men är tillräckligt trivsam för att hålla intresset uppe filmen ut.

Det här med sexiga thrillers blir ibland lite löjligt. Premissen för b-filmen ”The Loft” är ungefär lika fyndig som en 23-årig Paradise Hotel-douchebag. Visserligen ganska snygg, men extremt tröttsam att spendera ett par timmar med.

Kjell Sundvalls andra komedi för året roar visserligen mer än hans första, vilket i och för sig inte säger så mycket då den förra knappt roade alls. ”Prästen i paradiset” är tyvärr också den rätt så enfaldig och på tok för intetsägande för att underhålla på riktigt.

Fransk dramakomedi med hjärtat på rätta stället och väl avvägt driv. En Hollywoodversion där alla pratar engelska lär redan vara beställd.

Inte förtjänt av den grymma sågning den fått motta – ”Aloha” är en film som sprider sig tunt över många olika genrer, men ändå har ett par karaktärer som är intressanta nog för att göra den värd en titt – om man inte har något bättre för sig.

”Amy” är en mycket sorglig och otroligt gripande dokumentär om en av vår tids mest lysande stjärnor som slocknade alldeles för tidigt.

Astrid Lindgren har gett sig i kast med att något så ordinärt som ett fantasyepos med ett religiöst och metafysiskt symbolspråk. Då det inte finns mer än en handfull svenska fantasyfilmer står den också utan nämnvärd konkurrens. Tyvärr går det inte att bortse från att genren internationellt sett har haft snart 40 på sig att utvecklas. Det är med visst vemod som jag ändå tror att ”Bröderna Lejonhjärta” förtjänar en remake.

Ingen anledning till oro, kära fans. ”Jurassic World” käkar sommarens andra storfilmer till frukost. Här finns en svårslagen mix av medryckande äventyr, spänning och spektakel som gör en popcornfilm att bli glad av. Minus för korkade människor, stort plus för sköna monster och hög nostalgifaktor.

Själlöst, och med karaktärsdesign från helvetet, levererar den här animerade soppan inget du inte sett förut, fast nu mycket sämre.

Välskriven ögonblicksdramatik och exceptionellt foto möts i denna på sätt och vis bisarra, men känslomässigt väldigt äkta historia om kärlek och dess kompromisser. ”The Duke of Burgundy” är ett ömsint och mycket sensuellt drama och samtidigt en fantastiskt vacker och explosiv, cineastisk symfoni som berör.

Vad sägs om det här då? Bob Hope spelar pappa som med på
snudd till psykotiska översittarfasoner tvingar med dotter till Sverige (läs grankamouflerat
Kalifornien) där en springa-i-dörrar-fars utvecklas på ett sexhotell i Dalarna!
Säg inte att du har blivit varnad…

Utsökt foto, vackra miljöer, bra skådespeleri och en fantastisk regissör – det borde vara omöjligt att ogilla den senaste adaptionen av ”Far from the Madding Crowd”. Men det är det tyvärr inte. Det här är ett typexempel på när en bok blir till film och det känns som hela kapitel avverkas på några futtiga minuter. Det känns stressat, och gör att karaktärernas motivation förblir en gåta för oss tittare.

Så var det dags för nästa uppföljare i ”The Conjuring”… förlåt, ”Sinister”… förlåt, ”Insidious”-serien, såklart. Ett nytt hemsökt hus och en ny stackars tjej som skriker ikapp med att terrorn kryper allt närmare. Efter några sådana filmer med samma producenter bakom kameran börjar det kännas tämligen slätstruket och oinspirerat.

Ifall ett spionage-drama om det amerikanska revolutionskriget inte lockar tillräckligt så borde väl världens kanske snyggaste vinjett kunna få tittarna att bänka sig framför ”TURN: Washington’s Spies”. Redan mot slutet av det, försiktigt uppbyggda, första avsnittet lyckas serien fatta greppet om en, och det som utlovas redan här infrias mer än väl under första säsongen. Snyggt filmad, skickligt vävda intriger och med alla nödvändiga karaktärer – både onda, goda och brutala – är det här en serie att kasta sig över för alla som är på jakt efter nästa vettiga tidsfördriv.

Med ett färskt perspektiv på tanken om att ”leva för evigt”, bjuder ”The Age of Adaline” på något nytt. Karaktärerna får dock inte det nödvändiga utrymmet, i berättelsen som spänner över många decennier, för att vi ska komma dem inpå livet. Det är först när en glänsande Harrison Ford dyker upp som det blir tydligt vad som saknats innan.