När regissören och manusförfattaren Mona Fastvold tar oss med på en resa tillbaka till 1700-talets religiösa experiment är det långt ifrån ett traditionellt historiskt drama. ”The Testament of Ann Lee” skildrar den verkliga personen Ann Lee — grundaren av Shaker-rörelsen — som av sina följare hyllades som den kvinnliga Kristus.
I en tid då kvinnor sällan fick leda samhällen eller religiösa grupper blev Lee både en ikon och en kontroversiell figur, och Fastvold har valt att göra hennes berättelse levande genom ett prisma av musik, rörelse och spirituell extas.
Ingen Oscar – inget problem
I centrum står Amanda Seyfried i en roll som redan hyllats brett. När Oscarsnomineringarna offentliggjordes tidigare i år saknades dock Seyfrieds namn, något som väckte reaktioner hos många filmälskare, undertecknad inkluderad – som tycker Seyfried gör en av senaste årets starkaste prestationer. Men när jag tar upp ämnet väcker det inga vidare starka reaktioner.
– Jag blev inte chockad alls, säger Seyfried lugnt när Oscars-nobben kommer på tal.
Fastvold fyller i:
– Nej, verkligen inte. Jag har aldrig gjort film med ambitionen att vara en del av den typen av samtal. Förra året med ”The Brutalist” kändes det mest absurt, roligt och fint för oss. Vi kände nästan att vi smög in bakvägen. De filmskapare som inspirerade mig när jag växte upp var aldrig en del av Oscar-racet.
Seyfried ser Oscarsakademin som en kraftfull men komplex institution.
– Oscarsgalan är en fantastisk språngbräda för filmer som annars kanske inte skulle bli sedda. Jag fascineras av hela maskineriet bakom. Men många i Akademin hade faktiskt inte sett vår film – och då röstar man ju inte heller på den. Dessutom innebär nomineringar mycket kampanjande. Det är som i alla branscher: det är politiskt. Och det är okej.
Hon rycker på axlarna.
– Vi kan inte göra film för att folk ska applådera oss. Vi måste göra film för att vi drivs av det, för själva upplevelsen av att skapa. Mottagandet av ”The Brutalist” var helt fantastiskt. Och mottagandet av vår film är också fantastiskt. Vi råkar bara inte gå på en av galorna.
Fastvold understryker att det viktigaste är något annat:
– Priser är ett bra sätt att nå ut, men i slutändan vill jag att människor ska gå på bio och se filmen. Och det gör de. De fortsätter komma.
Seyfried kan inte låta bli att lägga till, med ett skratt:
– Och vill man se en riktigt imponerande protesrumpa, då ska man definitivt se filmen. Den finns där, men man får hålla utkik.
En magisk inspelning i Göteborg
Under sensommaren 2024 befann sig teamet för ”The Testament of Ann Lee” faktiskt i Sverige, närmare bestämt i Göteborg. Flera scener i filmen spelades nämligen in på och runt den historiska Ostindiefararen Götheborg, det fullskaliga replikafartyget av ett 1700-tals Ostindiskt handelsskepp som ligger vid kaj i Eriksberg.
För Amanda Seyfried var vistelsen i Göteborg en oväntad och fridfull kontrast till tidigare skeden i produktionen.
– Det var vatten överallt och man tar båt överallt, säger Seyfried entusiastiskt. Vi kom från Budapest där det var runt 40 grader varmt. Och så landade vi i Göteborg med 18–20 grader och perfekt väder. Det var magiskt.
Hon beskriver några dagar som nästan kändes overkliga.
– Våra barn var så glada. Vi gick på restauranger, promenerade runt och jag hann till och med ha lite ledigt. Vi var ute på en fantastisk båt byggd för att se ut som från 1700-talet. Det var som att någon sa: ”Nu lyfter vi er ur kaoset och placerar er i total harmoni.” Och så fick vi kaffe och mys i överflöd.
Och såklart har ”Mamma Mia!”stjärnan en särskild relation till Sverige.
– Första gången jag var här var jag 21 år, tillsammans med Benny och Björn. Så jag kommer alltid tillbaka. Jag älskar Sverige. Och jag hade aldrig varit i Göteborg tidigare – så tack för att jag fick komma.
Att skildra spiritualitet genom musik
För Fastvold, som skrivit manuset till filmen tillsammans med sin man Brady Corbet (som regisserade ”The Brutalist”), började arbetet med ”The Testament of Ann Lee” långt innan kamerorna rullade.
– Jag hade känt till Ann Lee länge, men det var under research för ett annat projekt som jag verkligen fördjupade mig i Shakerrörelsens historia.
Det var inte bara Lees idéer om jämlikhet, humanism och feminism som lockade.
– De tillbad genom extatisk sång och dans. För mig blev det tydligt att berättelsen behövde förmedlas genom rörelse och musik.
Att kalla filmen för en musikal satt dock långt inne.
– Jag ville inte säga rakt ut att det skulle bli en musikal, för det kändes inte som rätt ton. Men till slut insåg jag att det är just vad det är – fast på våra villkor.
Hon beskriver det som ett försök att tänja på formen.
– Jag ville bryta mot traditionella strukturer. Musiken är en del av deras värld, deras verklighet – inte ett magiskt avbrott där människor plötsligt brister ut i sång för att förklara sina känslor. Den är organisk, en del av deras existens.
Resultatet är en film som rör sig lika mycket i kropp som i tanke — och som enligt regissören själv inte behöver en statyett för att bevisa sitt värde.
”The Testament of Ann Lee” har svensk biopremiär den 20 mars.
Läs också: Amanda Seyfried: ”Jag bär en anusprotes i min nya film”
Läs också: Amanda Seyfried är producent på ”The Housemaid” – och visste inte om det
Se hela intervjun med Amanda Seyfried och Mona Fastvold här:
