Den senaste Guldpalmsvinnaren från Ken Loach och manusförfattaren Paul Laverty är en stillsamt ursinnig klagosång över ett samhälle som sviker. Den öppnar årets upplaga av Stockholms Filmfestival och bör ses från första parkett.

Liksom dess föregångare i Trikoloren-trilogin genomsyras ”Den röda filmen” av ett bombastiskt bildspråk. Den röda tematiken ställer upp en av livets stora frågor: vad är äkta kärlek? Tonårspoeten i mig njuter och tack vare en enkel scen om återvinning lyckas Kieślowski överbrygga våra dialektala skillnader.

Med den episka och respektingivande dokumentären ”Into the Inferno” har den levande legenden Werner Herzog hittat ett ämne som kan mäta sig med hans egna monumentala personlighet; vulkaner.

Som alla flickor drömde Diane om att träffa en lång och stilig prins. Tänk besvikelsen när Alexandre kliver in i hennes liv. Han är visserligen gullig och rik – men tre äpplen hög. Kommer fördomar och farhågor att sätta krokben för denna relation, eller kan hon motbevisa världen och sig själv att det faktiskt fungerar?

Leonardo DiCaprio har tagit ytterligare ett steg för att profilera sig som Hollywoods främsta miljökämpe. Men hans ”Before the Flood” är en för amibitiös dokumentär, som irrar runt i ett komplext ämne.

Om ”A Beautiful Mind” och Bourne fick ett kärleksbarn – ett awkward kärleksbarn som bara två föräldrar kan älska – så skulle det bli ”The Accountant”. Ben Afflecks autistiske actionhjälte får en mer än grundlig presentation, och emellanåt blir det också schysst pangpang, men i det stora hela andas det ofattbart tråkig 90-talsthriller.

Netflix har släppt sin andra egenproducerade skräckfilm lagom till Halloween. I ”I Am the Pretty Thing That Lives in the House” får vi följa sjuksköterskan Lily som tar hand om en tidigare bästsäljande författare som bor i ett hemsökt hus. Filmen känns originell och kuslig till en början, men bristen på handling gör att den till slut blir lika långrandig som filmtiteln.

Höstens tveklöst deppigaste dramathriller bjuder på komplexa kvinnoporträtt och vemod i massor. Ibland går resan för långsamt framåt, men till slut anländer även ”Kvinnan på tåget” mot en spännande final.

Den franska regissören Mia Hansen-Løve (”Eden”) styr med säker hand publiken genom sju sorger och åtta bedrövelser i detta lågmälda drama om en filosofilärares spiral av uppbrott och förändring. En liten berättelse med stort berättande.

Rob Zombie är tillbaka med sadistiska psykopatclowner i sina älskade 1970-talsmiljöer. Å ena sidan verkar han ha mognat lite, å andra sidan går han lite på rutin. Men gillar man genren så är det kul för stunden.

En annorlunda film från Michael Moore som till 99 procent är en bandning av hans framträdande i Ohio, och som är ett tydligt inlägg i den politiska debatten snarare än producerad med underhållningsvärdet i åtanke. Produktionsmässigt svag, men med en ordentlig dos skicklighet ska det bli intressant att se om Moore lyckas med det han försöker – att påverka valets utgång.

Detta familjeäventyr är så sprudlande glatt och färgsprakande att man blir helt vimmelkantig. ”Trolls” charmar de yngre i publiken och lyckas också förföra oss äldre med sitt glitterdamm, även om det stundvis riskerar att bli nästan för sliskigt av all klämkäckhet. Dock är ju det lite av poängen, så jag förlåter sockerchocken, lutar mig tillbaka och njuter av det härliga soundtracket med välbekanta 80-talshits som till sist får också min rumpa att muntert börja studsa runt på biofåtöljen.

Norska regissören André Øvredal följer upp debuten “Trolljägarna” men den här effektiva skräckthrillern om två obducenter som får ett mystiskt lik på halsen.

”Doctor Strange”… eller hur jag slutade ängslas och lärde mig älska spektaklet. Senaste Marvel-filmen får mig att sluta hoppas på mirakel, och inse att skön popcorn-underhållning och förbluffande snygg action räcker långt.

Michael J. Fox spelar sin sista större roll i Peter Jacksons spökspäckade mysskräckis, självfallet uppbackad av Danny Eflmans gotiska toner. Detta är det tänkta ”Tales of the Crypt”-avsnittet som istället blev 110 skälvande minuter att njuta av.

Femtio år efter “Star Treks” premiär hyllas Spock och skådespelaren Leonard Nimoy i en dokumentär som med kärlek och respekt, och utan att gå till någon slags känslomässig överdrift, täcker ett helt liv (eller två, beroende på hur du ser det).

Jack Reachers återkomst till vita duken är en anonym affär som varken motiverar glädjesprång eller någon djupare depression. Att rycka på axlarna är däremot en helt adekvat reaktion.