I ett försök att förnya en av skräckfilmernas mest konservativa underkategorier, exorcismfilmerna, har regissören Brad Peyton klumpigt kombinerat genrens klassiska handlingsförlopp med ”Inceptions” grundpremiss, men skippat förklaringarna. ”Incarnate” får mig att uppskatta den uppsjö av likartade exorcismfilmer som släppts sedan 70-talets original.

I en värld där precis allting verkar kunna paketeras om för en ny generation biobesökare var det bara en tidsfråga innan någon skulle ge sig på det pajiga 90-talsfenomenet ”Mighty Morphin Power Rangers”. Dessvärre verkar man inte ha haft någon tydlig idé om hur det ska göras.

Äntligen en helanimerad Smurfarna-film som faktiskt för en gångs skull är riktigt underhållande, även för mig som mamma. Detta färggranna och fartfyllda familjeäventyr är mycket bättre än de två senaste smurfrullarna. Fortfarande lider dock också ”Den försvunna byn” av en rätt så uttjatad dramaturgi, men räddas av plötslig och sprudlande girlpower där man inte alls väntade sig den.

Dwayne ”The Rock” Johnson ger oss en inblick i ett unikt rehabiliteringsprogram för unga inspärrade män, där de får möjligheten att börja om på nytt. Det är en okonstlad, engagerande och känslosam titt in i processen som ska få dessa killar på rätt bana.

Här bjuds vi på en modig och ytterst briljant spinn på klassisk skräck, som också skiftar till att vara kvalitetskomedi med satiriska inslag. Det må vara tidigt på året men jag kan ändå klart påstå att ”Get Out” är en av 2017 års bästa filmer.

Den sista hjälten i uppradningen för det som ska komma att bli ”The Defenders” har äntrat scenen. Men tyvärr saknar ”Iron Fist” den slagkraft som hade behövts för att tillföra något nytt i Netflix superhjältevärld.

Det här är mer än bara en film, detta är en symfoni. ”Stockholm, My Love” med Neneh Cherry som egentligen enda medverkande, är ett kärleksbrev till vår huvudstad, en försoning med ett förflutet och en uppgörelse med ett ursprung. Och som allt detta är det också väldigt berörande, samtidigt som det tyvärr inte slutändan alls funkar lika bra som just film.

Nagelbitaren ”Den osynlige gästen” är en guldgruva för fans av finurliga manus och oväntade vändningar. Men när det kommer till att berätta en någorlunda trovärdig historia om riktiga människor lyckas den inte lika bra.

”Nocturama” följer en grupp franska ungdomar under planerandet och utförandet av terrordåd mot flera mål i Paris. Men de mest intressanta delarna av den moderna terroristens psyke utelämnas, vilket gör att filmen mest känns som ett långt, sakligt nyhetsinslag.

Daniel Espinosas comeback är en sci-fi-rysare som stora filmnamn till trots inte lyckas lyfta. Med stora ambitioner men alldeles för lite innehåll får vi vänta till nästa film för att se om han kan hitta sin storform åter.

”Grease” möter ”Romeo och Julia” i detta hatkärlek-objekt till kultklassiker. John Waters spär med sitt parodiska manus på mina fördomar om musikaler. Johnny Depp kommer ut som alla tonårstjejers badboy med ”Cry-Baby”, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt karikatyren som antingen är briljant eller regelrätt tramsig.

1981 såg den allra första ”Evil Dead”-filmen sitt första ljus. Den följdes sedan av två uppföljare 1987 och 1992. Att vi skulle få vänta ända till 2015 för att få se en någorlunda värdig fortsättning var väl lite sådär smådrygt. Men hur är det nu de säger; den som väntar på något… blodigt?

Få, mycket få, tv-serier har under de senaste åren berört mig så pass mycket som sorgligt underskattade ”American Crime”. En dramaserie från manusförfattaren bakom storfilmen ”12 Years A Slave”. ”American Crime” är dock ännu bättre.

När Joan Crawford och Bette Davis mätte sina skådespelartalanger mot varandra i vad som beskrevs som ”stjärnornas krig” var det den senare som, med sin roll som den vrickade Baby Jane, gick segrande ur kampen. Men utan den förstnämnda hade en av 60-talets mest ikoniska dramathrillers aldrig sett dagens ljus.

”Patriots Day” vill visa hur det såg ut bakom kulisserna kring terrorbombningarna under Boston Maraton år 2013. Det landar i en habilt berättad historia, men tyvärr kan regissör Peter Berg inte hålla sig från att slänga på lite för mycket ost på toppen.

Lämna alla tvivel hemma. Det är bara att luta sig tillbaka och njuta när den älskade sagan ”Skönheten och Odjuret” får nytt liv på bioduken. Det är inte så mycket en nytolkning, snarare en stor fet hyllningsfest, där dagens teknik ger berättelsen en färgsprakande finish.

Jordan Vogt-Roberts har satt ihop en snygg och ständigt underhållande monsterfilm som inga fans av genren, eller av popcornrullar i allmänhet, bör missa.