Thrillerdramat ”Taboo” med Tom Hardy är sannerligen en riktigt snyggt producerad serie. Börjar man dock skrapa på den till synes fantastiska ytan, märker man snart att även en del skavanker döljer sig där i Londonleran.

”Gold” är en ambitiös uppgång- och fall-historia som inte riktigt vågar ta ut svängarna nog mycket för att bli något speciellt. Det vi bjuds på är en standardfilm där McConaughey får leka av sig i peruk och med ölkagge, men som inte förmår beröra.

Rojda Sekersöz långfilmsdebut om lojalitet inom gruppen med unga tjejer i centrum är en välbehövlig käftsmäll och en totalinjektion av ”girl power” inom svensk film.

Ett gift par i Teheran vars hus kollapsar flyttar in i en ny lägenhet. Men spår av den tidigare hyresgästen dröjer sig kvar, och snart får de ett traumatiskt besök av en objuden gäst. Cannes-vinnaren ”The Salesman” av Asghar Farhadi blandar skickligt thriller, spänning och drama med komplexa frågor om etik och moral – missa den inte!

Annette Benning med kollegor är fullständigt strålande i detta välskrivna och subtilt humoristiska men ändå lätt melankoliska drama om kvinnor. Manuset är välskrivet och karaktärerna på alla håll väldigt sympatiska. Filmen känns annorlunda men är samtidigt lätt känna igen sig i.

Japan möter Nederländerna i Studio Ghiblis första icke-japanska produktion i en fantasifull och vacker historia om familjeband, existens och röda sköldpaddor.

Detta är en av de vackraste och mest härliga kärlekshistorier som jag någonsin sett skildrad. ”Call Me By Your Name” är en otroligt fin film som med de mest självklara och okonstlade medel berättar det många gånger svåraste som finns i livet att uppleva – den första och hopplöst intensiva kärleken. Detta är så hejdlöst bra, så övertygande och helt enkelt ljuvligt att jag efteråt vill ställa mig upp och ropa ”bravo Luca, bravo”.

”Fifty Shades Darker” – släng dig i väggen. Årets sexigaste film heter ”Below Her Mouth”.

Aki Kaurismäki fortsätter att berätta starka och angelägna, men samtidigt relativt anspråkslösa berättelser på sitt sedvanligt nedtonade sätt. ”Ljus i natten” är hans senaste film, en väldigt gripande och fin skildring om den pågående flyktingkrisen och drömmar om ett nytt liv.

Tack vare framgångarna med ”Deadpool” får James Mangold och Hugh Jackman avsluta Wolverine-sagan med en film som vi fans har väntat på i 17 år. Titelkaraktären är grå och sliten, berättelsen är känslomässigt intim och det blodiga våldet är uppskruvat till max.

Damian Lewis och Paul Giamatti spelar inte endast skjortorna av varandra, utan även av tv-publiken, i detta rafflande finansvärldsdrama. Än en gång visar kabelkanalen Showtime att de inte är många steg efter konkurrenten HBO. (Recension av säsong 1.)

Många av oss blev positivt överraskade när den första ”John Wick”-filmen kom ut 2014. Vad som kunde ha blivit ännu en dussinrulle, visade sig istället vara förstklassig actionunderhållning för hela slanten. Uppföljaren har således haft en del förväntningar på sig, där snygga posters och lovade trailers fortsatt öka peppen. Tack och lov så sviker inte det andra kapitlet. Tvärtom. Det är adrenalinkick efter adrenalinkick, efter adrenalinkick… på bästa möjliga sätt!

”The Dinner” är en välspelad och intensiv psykologisk dramathriller som utspelar sig kring ett middagsbord. Det handlar om komplexa ämnen som tyvärr aldrig riktigt engagerar så mycket som jag hade hoppats. Dock är det från början spännande och dessutom väldigt intressant, även om jag inte helhjärtat känner med någon av karaktärerna.

Konstnären och gayikonen Tom of Finlands liv har blivit film, och hans resa från skottlinjen i vinterkriget till att bli en av gayvärldens största konstikoner är kittlande – lite synd bara att man inte kan säga det samma om filmatiseringen.

”A Cure for Wellness” är vacker, atmosfärisk och stundtals genuint obehaglig – men knappast botemedlet för en trött genre.

”The Party” är en många sätt ganska klassisk fars i modern tappning. Det är sanslöst roligt, hela tiden med viss svärta och dessutom otroligt välspelat. Detta är verkligen en kollektivt briljant bedrift och de fantastiska skådespelarna ger med största bravur liv till Sally Potters rappa manus, under sylvass regi av henne själv.

Matt Damon hyrs in för att sälja biljetter både här och i Asien, och med en kompetent regissör vid rodret hade det kunnat bli riktigt spännande. Dessvärre är ”The Great Wall” för klyschig, för ful, och för korkad för att underhålla på riktigt.