Jag blir glad av ”Kong: Skull Island”, för det här är en storfilm med hjärta och personlighet, där både humor och inspirerade visuella infall får ta plats. Med en fantastisk ensemble bestående av namn som John Goodman, Samuel L. Jackson, Brie Larson, John C. Reilly, och Tom Hiddleston har oerfarne Vogt-Roberts lyckats blåsa nytt liv i genren som halvdog i och med den trista ”Godzilla” häromåret. Kong är nämligen större än någonsin nu, och han är kung igen.
Vi befinner oss i slutskedet av Vietnamkriget, och för en del, som Brie Larsons krigsfotograf, innebär det en seger, och för andra, som Samuel L. Jacksons krigsivrare, innebär det ett svidande nederlag. Tur då att John Goodman just upptäckt en mystisk ö, ständigt omsluten av ett vilt åskoväder, som kan gömma oanade rikedomar för den som vågar bege sig dit.
Det blir upp till en salig blandning karaktärer att åka till sagda ö, Skull Island, för att undersöka vad, eller vem, som gömmer sig där. Tom Hiddlestons rutinerade SAS-agent blir utnämnd till ledare för expeditionen, och off we go.
Det dröjer såklart inte länge innan allt går åt helvete. Kong, överjävligt stor och allsmäktig, dyker upp vilt palmkastande och helikoptermörsande, och när gänget efteråt väl befinner sig på marken visar det sig att mega-apan faktiskt var den ”goda” av alla vidunder som krälar fram på ön. Det blir med andra ord en tuff resa från ena änden till den andra.
Tempot är skyhögt från första stund till sista. Det slösas inte tid på en massa strunt, utan vi kastas ganska rakt in i ett virrvarr av brutala actionsekvenser med lika delar fantasirikedom och nagelbitande spänning. Trots det uppskruvade tempot lyckas Vogt-Roberts också emellanåt ta sig tid att låta karaktärerna ta form genom små ögonblick där deras respektive personligheter ges fritt spelrum. Och när John C. Reilly kommer in i bilden stjäl han varenda scen han är med i. Den karln kan verkligen konsten att få folk att skratta.
Effektarbetet är bra rakt igenom, även om det här och där lyser igenom att skådisarna står framför en green screen, och inte ute i djungeln. Men det fallerar verkligen inte så ofta att det stör helheten. Vad som verkligen imponerar är istället de ofta fantastiska bildkompositionerna som regissören smiskat ihop. Det finns sekvenser här som hade passat som tavlor på väggen, om man nu hade haft lite kitschig smak, men tänk eld och dimma och makalösa vidunder och slow motion och fan och hans moster. Det är ofta skitsnyggt.
Som nämnts tidigare består ensemblen av en hel hoper karaktärer och det blir tyvärr lite av ett problem när det gäller att hitta den emotionella kärnan i filmen. Det finns helt enkelt så många potentiella huvudpersoner i ”Kong: Skull Island” att ingen av dem verkligen får chansen att stå ensam i strålkastarljuset. Tom Hiddlestons och Brie Larsons karaktärer är en aning för underutvecklade för min smak för att historien verkligen ska grabba tag i mig på djupet. De hade gärna fått ha lite tydligare och starkare ark.
Tur då att historien inte är det viktiga här. Kong är det viktiga. Och satan så han levererar. Jag vågar påstå att vi aldrig tidigare har fått en sådan brutal version av karaktären, eller en så här underhållande inkarnation för den delen. Underhållning verkar överhuvudtaget ha varit ledordet i framtagandet av ”Kong: Skull Island”, och varenda bildruta genomsyras av det. Jag vill ge en stor eloge till Jordan Vogt-Roberts för att han lyckats upprätthålla sin vision genom alla fokusgrupper och studiomöten, och att han lyckats leverera en så genomarbetad och rakt igenom glad monsterfilm.
Om du har letat efter en storslagen popcornfilm som kan få två timmar att svischa förbi på en kvart så behöver du inte leta längre. Kong är här, och han är kung!