”Manifesto” är inte en film för alla. Den är helt igenom arthouse, saknar handling, saknar dialoger och sniglar sig fram i långsamt tempo. Trots detta, eller kanske på grund av, är det en av årets filmer som mycket väl kan landa en Oscar för huvudrollsinnehavaren Cate Blanchett.

Nytt mixtape, nya äventyr, samma udda besättning. Uppföljaren till publikfavoriten från 2014 är snyggare än sin föregångare och i princip lika rolig. Ge nu Drax en egen film.

”Feud” är en snygg och underhållande dramatisering av en av Hollywoods mest beryktade fejder, som tar sig bortom de förenklade myterna. Men inte tillräckligt långt.

Genomgående välspelat i en tv-filmatisering av en kontroversiell medicinsk upptäckt vars konsekvenser blev både fantastiska och förödande. Oprah shoppar indirekt efter ett nytt förgyllt bokstöd – och med den äran.

”The Belko Experiment” har ett lovande upplägg: tänk om din arbetsplats förvandlades till ”The Hunger Games”, där din favoritkollega plötsligt kan hugga dig i ryggen? Men regissören vill bara se blodbad, och varje chans till satir, spänning eller intressant karaktärsstudie slarvas bort.

En omistlig minidokumentärserie om man intresserar sig det minsta för andra världskriget och Hollywoodhistoria, eller vill veta hur propagandamaskineriet fungerade före televisionen och internet.

Norges Oscarsbidrag är en lika historiskt intressant som visuellt storslagen skildring av några av de mest dramatiska dagarna i nordisk historia.

Kombinationen av en berättelse som för tankarna till H.P. Lovecraft och praktiska gore-effekter á la “The Thing” är sällsynt och lyckad, men manuset och skådespeleriet i Steven Kostanskis och Jeremy Gillespies långfilmsdebut lämnar mer att önska.

Det här är ett starkt och otroligt vackert efterkrigsdrama om kärlek, förlust och förlåtelse. François Ozon har gjort en film som är tilltalande för alla sinnen och det finns inte ett ögonblick som är tråkigt eller en bildruta som känns onödigt. Dessutom är fotot och det lågmälda agerandet i detta välberättade drama helt utan anmärkningar.

Det är nästan alltid svårt att värja sig för den nostalgiska charmen hos filmer man växt upp med. Trots coola arkadmaskiner, inomhusstudsmattor, och en Tom Hanks i sitt esse tror jag dessvärre att ”Big” kommer gå i graven med 80-talsgenerationen.

Det finns advokatserier, det finns rättegångsserier och så finns det ”Goliath”. Jag personligen blev störtförälskad i denna smått fantastiska lilla pärla!

Det är något speciellt med serier och filmer som utspelar sig i Los Angeles, jag tycker nämligen det mer ofta än sällan skapas en sådan härlig atmosfär. Här är ”Ray Donovan” inget undantag och att serien dessutom fullständigt överösts med riktigt gedigna skådespelare skadar knappast. Välkomna hem till The Donovans!

Hur skulle egentligen världen se ut ifall Tyskland och Japan hade tagit sig segrande ut ur det andra världskriget? Bara tanken kring detta är givetvis både intressant, eggande och skrämmande på en och samma gång. Tv-serien ”The Man In the High Castle” tar åtminstone hyggligt vara på idén, det hela kunde dock varit ännu bättre.

Att ge sig på att göra en tv-serieversion av de klassiska ”Dödligt vapen”-filmerna må anses vara smått sinnessjukt. Slutprodukten fungerar dock, kors i taket, överraskande bra!

”Fast & Furious”-familjen lättar inte på gasen när deras filmserie når sin åttonde del. Snyggare än Expendables-gubbarna, galnare än James Bond och gladare än Jason Bourne är de tillbaka med mer osannolika biljakter – och en och annan oväntad twist. Två timmar flyger förbi när man har så här kul, men jag hinner också tänka – har den här filmserien redan nått toppen?

”Big Little Lies” bjuder på det mesta; dramatik, underhållning, spänning, härliga karaktärer och starka skådespelare. Ändå är det någonting som inte riktigt fångar mig till hundra procent, framför allt tycker jag serien tar lite väl lång tid på sig innan den börjar engagera på allvar.