Redan när titelsekvensen rullar inser man att David Ayer i ”Bright” presenterar en alternativ värld som vi aldrig har sett tidigare. De skitiga och våldsamma delarna av Los Angeles känner vi igen, men skillnaden är att de utöver människor befolkas av allt från orcher och alver till drakar och kentaurer. Feer som käkar upp fågelmaten, stridigheter mellan raserna och personer som illegalt använder magi tillhör vardagsproblemen.
Mitt i den här världen försöker polisen Daryl Ward (Will Smith) långsamt återgå till tjänst efter en våldsam incident som nästan kostade honom livet. Samtidigt brottas han med en dysfunktionell relation med sin arbetspartner, den mobbade och utfrysta orchen Jakoby som ständigt påminns om att han är den första och enda av sitt slag inom LAPD. Tillsammans kastas de via en rutinutryckning in i ett äventyr kantat av livsfarliga trollstavar, korruption och mordiska alver (ledda av Noomi Rapace) som försöker locka tillbaka ”mörkrets herre”.
Redan på pappret låter det här som ett kul upplägg och som Netflixs första riktigt stora ”blockbuster” får jag ändå säga att ”Bright” gör sitt jobb. Hela speltiden igenom bjuder den på fartfylld, actionpackad och lagom banal ”buddy cop”-underhållning som förmodligen kommer gå hem som ett avslappnande fredagsnöje hos många, men egentligen tror jag att David Ayer och manusförfattaren Max Landis har siktet riktat en bra bit högre än så.
Det märks nämligen att de försöker använda fantasykonceptet för att säga något om vår verklighets rasism, xenofobi, klassmotsättningar (orcherna är fattiga och kriminella och alverna lever i polerad rikedom) och socioekonomiska problem. Det är en smått briljant idé, men det hamnar snabbt i bakgrunden. Exempelvis närmar sig filmen stundtals någon sorts fascinerande kommentar kring att Jakoby har hamnat utanför båda sina grupper, då han inte accepteras av människorna han jobbar med men samtidigt ses som en ”förrädare” av orcherna, men där skrapas det bara på ytan.
Landis manus är packat till bredden med ostiga oneliners – varav hälften landar bra och hälften faller ekande platt – och ”gangsta”-slang som snabbt tydliggör varför Ayer drogs till det här materialet. Ibland lyckas han hitta balans i machostämningen som han tycks attraheras av, som i fallet med ”End of Watch”, men ibland slår det över i ren parodi á la tågkraschen”Sabotage”. ”Bright” hamnar någonstans mitt emellan och håller sig mestadels på rätt sida, men ibland faller den över och skämskudden plockas fram.
Att sätta Will Smith i huvudrollen är ett glasklart val från ett kommersiellt perspektiv, men kreativt kör han sin vanliga charm-shtick och går mest på autopilot. Med andra ord; han spelar i princip sig själv. Filmens enskilt starkaste komponent är tveklöst Joel Edgerton, som trots flera lager mask och smink (världsklass!) skapar en oerhört sympatisk karaktär som man verkligen känner med och vill veta mer om. Lucy Fry i rollen som Tikka, en alv som får en central roll i berättelsen, imponerar också.
Filmen har även en del oväntat snyggt korograferad action, särskilt bitarna med Leilah (Noomi Rapace) och hennes gäng ninja-alver, som jag blev positivt överraskad av. Den innovativa översättningen av klassisk fantasymytologi in i vår samtid gillade jag också, med fyndiga små referenser som strösslas ut här och där. En mysig orchisk kärleksballad låter som blytung death metal i en människas öron, självklart.
Sammanfattningsvis levererar ”Bright” det som den behöver leverera, den är lättsam och avslappnad och öppnar upp för en potentiell fortsättning på berättelsen (med fokus på Jakoby, förhoppningsvis). Den bjuder på en hyggligt njutbar stund i vardagsrumssoffan, men imorgon kommer jag ha glömt bort den.