Är det inte imponerande att Lin Shaye, 74 år gammal, blivit en slags modern skräckfilmsdrottning? Efter en rad biroller i både smala och kommersiella rysare har hon nu spelat mediet Elise i hela ”Insidious”-serien och är för spökfilmen vad Sigourney Weaver och Jamie Lee Curtis var för science fiction- och slashergenrerna. Allt eftersom ”Insidious”-filmerna tappat i kvalité har Elise fått allt större utrymme, och det är Shaye som i slutändan är behållningen.
Lika imponerande är det att duon James Wan (producent) och Leigh Whannell (manus) lyckats återanvända alla klyschor om spöken, andar och demoner – och ändå kunna skrämma publiken. Redan första ”Insidious” var ett enda hopkok av välbekanta skräckscenarior som trots allt funkade både där och i ”The Conjuring”-filmerna. Idag, med alla uppföljare och spin-offs, är det svårt att veta vad som är vad – men lite rädd blir man fortfarande.
Men även om man lyckas skrämma är det inte nog för en bra film, och det blir extra tydligt i denna prequel (Elise avled i första filmen, för de icke insatta). Här är det tidigt 2010-tal och hon ska återvända till sitt spindelsvävsdammiga barndomshem för att konfrontera gamla – och bokstavliga – demoner. Invänta kusliga barn, spökkvinnor med långt hår, monster med läbbiga fingrar och en källare full av rysligheter. Bland annat.
Det börjar bra och det är fint att vi presenteras Elises bakgrund, mycket för att Shaye gör henne till en så sympatisk och härlig dam. Spel och effekter funkar också. Det är resten som ofta är medelmåttigt. Dialogen skär sig, speciellt i de dramatiska scenerna eller ännu värre – när Elises två sidekicks (Angus Sampson och Whannell, också från övriga filmer) tillåts försöka vara roliga. Med betoning på försöka.
Ännu värre så verkar inte filmskaparna heller våga förlita sig på att historien säljer sig själv med Elise som ensam hjältinna. Istället slänger man in två attraktiva tonårstjejer som egentligen inte fyller någon annan funktion än att se rädda ut, och ge tidigare nämnda, betydligt äldre sidekicks något att dregla över. Elises styrka blir en ursäkt för att tröttsamt objektifiera och tortera övriga kvinnor i filmen. Skräckgenrens skeva kvinnosyn består.
Obotliga fans av övriga filmer i serien och denna typ av skräckfilmer lär troligen inte klaga. Det är gott om hoppa-till-scener, mysterier som ska lösas och karaktärer som irrar runt i dimmigt mörker för att så småningom stöta på något otäckt. Inte olikt ett spökhus på ett nöjesfält blir du tillräckligt rädd för att inte ha tråkigt – men det är knappast värt ett återbesök inom snar framtid.
