En blodig serie satt i 70-talets USA om judiska överlevande från koncentrationslägren som kraftfulla nazi-hämnare ledda av Al Pacino. Snyggt gjord och underhållande, men svajig i stilen och inte helt koscher.

I en värld som en gång var riktigt magisk möter vi nu enhörningar som gräver i soptunnor som om de vore tvättbjörnar, älvor som inte kan flyga trots sina vingar och ett helt vanligt storstadsliv där kidsen har smartphones och barnfamiljer käkar på snabbmatsrestauranger.

Den senaste filmatiseringen om Jan Guillous agent Carl Hamilton tar några avsnitt för att hitta sin takt, väl där rusar den mot en spännande final med höga produktionsvärden.

Cecilias kontrollerande, elaka ex har dött, och det borde vara en lättnad. Men hon blir allt mer övertygad om att han inte bara fortfarande är vid liv, utan att han även lyckats bli osynlig för att fortsätta tortera henne.

”Den sista sommaren” lyckas på något vis vara fantastiskt tråkigt trots korta avsnittslängder och en någorlunda spännande premiss.

Begåvade skådespelare, inte minst huvudrollsinnehavaren Paul Walter Hauser, lyfter det här fängslande, verklighetsbaserade dramat. Men det hade behövt en vassare regissör än en lite trött och ofokuserad Clint Eastwood.

En bortskämd hund från Kalifornien som tvingas bli slädhund låter som en tecknad film du hittar i en realåda, men här blir det ett finstämt äventyr som inkluderar Harrison Ford i eremitskägg.

Roman Polanski lyckas med konststycket att fylla de vackraste av Paris-kulisser med antitesen till liv och rörelse. ”En officer och spion” är en dammig romanfilmatisering som borde ha stannat i bokhyllan.

Den blåa, vrålsnabba igelkotten från det klassiska TV-spelet gör filmdebut och det är en härlig, fartfylld familjefilm som lär roa både unga och gamla tittare.

”Locke and Key” är en snygg och stundvis riktigt spännande ny fantasyserie på Netflix. Den handlar om borttappade nycklar, magiska världar och mörka skuggor, men blir tyvärr aldrig riktigt så otäck som jag hade velat ha den. Dock är det underhållande från start och många minnesvärda moment ger ändå i slutändan lön för mödan.

”La Belle Époque” imponerar med sitt emotionellt storslagna skala och fantastiska manus. Om det är en film ni ska se denna Alla hjärtans dag-helg så är det denna.

”Emma” är ett klassiskt kostymdrama baserad på boken med samma namn av Jane Austen. Filmen är välspelad och otroligt vacker visuellt. Och trots att inget nytt egentligen berättas, så har den några småfräcka sekvenser som gör att den stundvis känns väldigt fräsch i utförandet.

Trägen advokat tar upp kampen mot stora stygga miljöboven i en klassisk David-mot-Goliat-historia tagen ur verkligheten. ”Dark Waters” är en kompetent och välspelad film som vill skapa en storm, men flyter mest med strömmen.

Är det bara en skum film, eller är det en snygg stum-film som försöker säga oss något mer än det vi bara kan se? Även om den inte övertygar mig, är jag övertygad om att den kommer finna sin publik.

Margot Robbie sparkar röv med en charmig glimt i ögat när hon återvänder som den vansinniga men oemotståndliga Harley Quinn.

”The Painted Bird” kan krasst beskrivas som en tre timmar lång tortyrsession av ett barn. För den med ovanligt hög smärttröskel ligger en lika skoningslös som poetisk filmupplevelse i potten.

”LasseMajas detektivbyrå – Tågrånarens hemlighet” är en fin barnfilm om det unga detektivparet Lasse och Maja. Det är välspelat och lite lätt spännande mellan varven, och den unga publiken tycker tveklöst om det de tittar på. För mig som vuxen känns det dock emellanåt rätt så segt och inte alls så roligt som jag hade önskat.