Imogen Poots gestaltar Lidia, som efter en ungdom kantad av verbala, fysiska och sexuella övergrepp från sin pappa trevande söker sin väg genom livet. Hennes syster utsätts för samma misshandel, medan mamman är märkbart frånvarande och osynlig.
Lidia vill bara bort från misären där hemma, och simningen blir hennes tillflykt. Men snart kollapsar allt. Tunga droger och toxiska relationer gör att hennes liv spårar ur. Hon har svårt att skapa meningsfulla relationer på grund av traumat från sin pappa, och allt tycks hopplöst. Så småningom övertalas hon att ta upp skrivandet – och där, i kombination med simningen, hittar hon sin röst. Hennes lärare blir inte vem som helst utan det är självaste Ken Kesey (”Gökboet”), spelad av Jim Belushi.
Filmen är baserad på boken med samma namn av Lidia Yuknavitch, och att se filmen känns bitvis som att läsa en bok. Nästan varje bild ackompanjeras av Lidias berättarröst; det är sällan tyst och vi får ständigt ta del av Lidias tankar. Det är hennes ord och inre monolog som driver berättelsen framåt. Vid ett tillfälle ställer hon själv frågan: ”Är allt det här sant?”
Just där finns något centralt i filmen. Minnet är opålitligt – till slut vet man inte vad som verkligen har hänt och vad som har omformats över tid. Men för Lidia är det sant, och genom dessa minnen har hon också orkat ta sig vidare i livet.
Regidebuterande Kristen Stewart använder kameran på ett konstnärligt, ibland nästan studentikost sätt som för tankarna till dokumentärfilm. Det finns ett tydligt homevideo-uttryck som genomsyrar filmen och förstärker känslan av intimitet.
Vi får djupdyk i olika delar av Lidias liv som har format henne, med återkommande tillbakablickar till barndomen och relationen till fadern som utsatte henne för övergrepp. Det är ett fragmentariskt berättande som snarare registrerar känslor än bygger en tydlig, linjär handling.
Filmen för tankarna till Terrence Malick och hans sätt att använda filmmediet för att fånga stämningar snarare än att berätta en sammanhållen historia. Jag kan inte sticka under stol med att detta är en oerhört stark film och ett livsöde som får en att fundera över livet – och vad summan av alla ens erfarenheter egentligen leder fram till. Samtidigt har jag, betraktat som film, stundtals svårt att riktigt komma in under ytan.
Stewart är emellanåt mycket noggrann i sitt berättande, för att i nästa ögonblick bli mer konstnärlig och nästan tappa bort sig själv i formen. Ändå lyckas hon leda projektet i hamn. Jag lämnar salongen med en känsla av berikelse. Det känns som att hon har hittat en ton och ett filmspråk som kan gå hem hos sin publik, och hon är både orädd och träffsäker i sitt uttryck.
Jag vill göra gällande att detta är en film som lämnar mycket åt publiken att tolka, men paradoxalt nog kan man samtidigt känna sig nästan skriven på näsan. Om jag ska rikta någon kritik är det kanske just att jag emellanåt känner mig förvirrad över vad filmen faktiskt vill förmedla.
Det finns tillräckligt mycket här för att bli påverkad, men ändå lämnar jag filmen utan det där fullständiga slaget i magen som jag kanske hade förväntat mig. Kanske är jag inte filmens självklara målgrupp. Men trots det kunde jag inte slita blicken från duken.