Superhjältarnas monopol över filmindustrin är onekligen över.
Det är inte längre en självklarhet att nästa kapitel i Marvels ändlösa saga kommer att dra in storkovan – publiken svek både ”Thunderbolts” och ”Captain America: Brave New World”.
Det enda som verkar garantera publiken tillbaka till cirkustältet är löftet att de eventuellt får återuppleva känslan från en tid då dessa filmer fortfarande betydde något.
Annars åstadkommer inte ”Deadpool & Wolverine” mycket mer än att påminna oss om att Disney har köpt upp ännu en studio.
Det var kul ett tag, men allt har ju sin tid och publiken är redo för något nytt. Festen är över. Men det betyder inte att spandexfolket ger upp utan en fight. Därför står DC redo alldeles vid utgången och välkomnar oss till ännu ett filmiskt superhjälteuniversum. Vi var ju påväg hem!
Orkar vi verkligen med det här igen? James Gunn, hjärnan bakom DC:s nya universum, hoppas på det.
”Superman” slösar ingen tid utan kastar oss rakt in i ett universum som redan är i full gång. Många karaktärer har redan saker att göra – även Superman (David Corenswet) själv är mitt i ett uppdrag som pågått i ett par veckor. Ibland känns det som en uppföljare till en film vi aldrig fick se.
Gunn har jämfört det nya DC-universumet med både ”Star Wars” och ”Game of Thrones” och i det här fallet är det lätt att förstå varför. 1977 släpptes publiken rakt in i en galax fylld av märkliga robotar och en prinsessa med hemliga planer. Det enda de kunde göra var att försöka hänga med.
I någon annans händer är det fullt möjligt att ”Superman” hade varit en katastrof, och ibland blir det lite av en röra, men det är alltid James Gunns röra. Det är hans unika tonläge och fingertoppskänsla för genren som gång på gång får det att fungera.
Vi klamrar oss fast för livet ombord en berg- och dalbana som sällan lättar på gasen och ständigt är ivrig att visa upp nästa galna idé. Vissa kommer att släppa taget, men för dem som vågar hålla i det är en givande och uppfriskande upplevelse.
Clark Kent – alltså Superman – alltså Kal-El – har mycket att hantera. Världen har blivit för cynisk för hans renhjärtade optimism. Andra superhjältar arbetar för stora företag och verkar inte riktigt bry sig om människorna på gatorna, inte som Superman hävdar att han gör.
Men kan mänskligheten ens lita på utomjordingen längre?
Lex Luthor, (Nicholas Hoult) miljardären som ändå inte har råd med en tupé, gör allt han kan för att rasera Supermans rykte.
Efter ett inbrott i superhjältens antarktiska fästning lyckas Lex avslöja en hemlighet som inte bara hotar mänsklighetens bild av Superman, utan kanske även bilden Superman har av sig själv.
David Corenswet, som med varje intervju övertygar mer och mer att han kanske verkligen är Superman, är guld i rollen. Inte sedan Christopher Reeve har Stålmannen övertygat om sin uppriktighet och hjältemod på så kort tid. Med lite tur är detta vår nuvarande Superman under en lång tid framöver.
Detsamma gäller Rachel Brosnahan som Lois Lane – ett castingval i världsklass. Var man bekant med ”The Marvelous Mrs. Maisel” visste man redan varför hon fick rollen och resultatet är ren dynamit på bioduken.
En tidig dialogscen mellan Brosnahan och Corenswet är bland det mest elektriska superhjältegenren har levererat på många år.
Annars är Nicholas Hoult, som först förlorade Superman-rollen, en gripande Lex Luthor och Nathan Fillion gör vad som förväntas av honom som en självgod Green Lantern.
Men i slutändan är det faktiskt Edi Gathegi som Mr. Terrific som stjäl filmen. Fans kommer nog att be James Gunn om en spinoff, men det vore lite magiskt om karaktären får förbli en del av Supermans ensemble. Tyvärr är det en ensemble där alla än så länge inte har fått chansen att skina.
Fotot är oftast briljant med flera extremt kreativa bildval som ibland ser ut som perfekta återskapningar av serietidningarna. Kameraarbetet är genomgående kinetiskt och fullt av personlighet, men de vida linserna får filmen emellanåt att se billigare ut än nödvändigt. I en eventuell uppföljare hoppas jag på ett annat kreativt grepp.
Även om superhjältarnas monokultur tycks vara förbi, finns det fortfarande guldkorn kvar och James Gunns ”Superman” är en färgglad och uppfriskande nytolkning av genren.
På grund av filmens hetsiga och spretiga fokus kan det ibland kännas lite ytligt, även om djupet trots allt finns där.
Men de träffsäkra rollprestationerna, bland annat från Corenswet och Brosnahan, lyfter helheten och övervinner de rörigare partierna. Resultatet är en av 2020-talets bästa superhjältefilmer. Tyvärr säger inte det särskilt mycket, men det är lovande för årtiondets andra halva.