Person med uppochnedvänd tillvaro försöker reda ut sitt liv men blir vid fel tidpunkt förälskad i fel person – kärlek när du minst anar det.
Eller nja. Medan karaktärerna i det här såsiga romantiska dramat kanske överraskas av oväntade relationer är det inte mycket som överraskar publiken.
Kanske mest väntat är att man fortsätter filmatisera författaren Colleen Hoover efter den kommersiella framgången med ”Det slutar med oss” – numera känd för något helt annat.
Hoover har denna gång själv skrivit manus tillsammans med Lauren Levine, något som varken lyfter eller sänker filmen nämnvärt.
Slätstruken berättelse
Det är inte en provocerande dålig historia, men en tämligen slätstruken berättelse som troligen inte ens den mest kvalificerade manusförfattaren hade kunnat gjuta riktigt liv i.
Vår hjältinna är Kenna (Maika Monroe), som nyligen blivit fri efter ett fängelsestraff och återvänder till sin idylliska lilla hemstad i Wyoming.
Där väntar inte bara en dotter hon aldrig sett och hennes farföräldrar (Lauren Graham och Bradley Whitford) utan även minnen av honom: den framlidne pojkvännen (Rudy Pankow, ”Outer Banks”).
Som ex-fånge har Kenna svårt att hitta jobb, men hamnar snart i armarna på barägaren och före detta NFL-spelaren Ledger (Tyriq Withers) som råkar vara den gamle bästisen till gissa vem.
Mörker inger hopp
Att det hela låter – och är – tämligen förutsägbart betyder dock inte att dramat från början känns helt utstakat. Det finns en strimma mörker som inger hopp om en mindre tillrättalagd och självbelåten avslutning än vad genren brukar bjuda på.
Men nej. Det här är urtypisk amerikansk romantik med en mycket tydlig kvinnlig målgrupp – bokklubbar, möhippor och tjejgäng på after work lär känna sig hemma.
Det är den klassiska amerikanska kampen mot alla odds, där man på tuggumminivå hanterar teman som sorg, skuld, familj och lojalitet.
Snyggt men med känsla av tv-film
Visst är det ett snyggt och välspelat hantverk, klart överlägset liknande tv-filmer – tänk Hallmark eller Lifetime – men känslan finns där. En försiktighet inför att gräva för djupt i tragedin och riskera att skrämma bort publiken.
Det är synd. Här finns en sympatisk huvudperson, spelad av alltid sevärda Monroe, och flera intressanta moraliska dilemman. Men greppet att skala av historien lager för lager fungerar mindre bra när det som slutligen avslöjas mest känns som ett antiklimax.
Utan att spoila något för dem som inte läst boken dröjer sig en mild twist kvar, som visserligen förklarar vår hjältinnas resa men också lämnar ett par logiska frågetecken. Huvudbry av typen: ”Hade allt detta drama egentligen kunnat undvikas om …?”
Allt är lite tunt. Lagom romantiskt, lagom dramatiskt, lagom snyftigt. Ingen skuld ska dock läggas på de begåvade skådespelarna – det är snarare de som håller både kvaliteten och intresset uppe.
Monroe har länge varit en personlig favorit, inte minst som skräckdrottning i filmer som ”It Follows”, ”Significant Other”, ”Longlegs” och senast som det starkaste kortet i remaken ”Handen som gungar vaggan”.
Här påminner hon oss om att hon är minst lika stabil i andra genrer och lyckas göra Kenna till en både stark och sårbar protagonist av kött och blod.
Withers är en god match, även om hans främsta uppgift tycks vara att fungera som ögongodis – du kan lita på att han tar av sig till bar överkropp vid flera välvalda tillfällen.
Ironiskt nog har också han blivit ett nytt hett namn via just skräckfilmer – ”I Know What You Did Last Summer” och ”Him”. Även om han och Monroe utgör ett onekligen attraktivt par är kanske filmen inte det bästa skyltfönstret för deras talanger.
Nicholas Sparks spökar
Med Hoover som upphovsperson känns detta som ännu en i raden av de Nicholas Sparks-filmatiseringar – ”Dagboken”, ”Dear John” – som publiken strömmade till för ett tjugotal år sedan: romantik med snygga stjärnor och en lagom dos allvar.
Att man använder Coldplays gamla hit ”Yellow” i en nyckelscen – och senare flera olika versioner av den – förstärker känslan ytterligare. Filmen skulle kunna utspelas i nästan vilken tid som helst och säger därför heller inget särskilt om vår egen.
Brittiska regissören Vanessa Caswill följer här upp sin Hollywooddebut ”Den statistiska sannolikheten för kärlek vid första ögonkastet”, baserad på en annan populär bok av Jennifer E. Smith.
Om filmen når samma publik som upphovspersonernas tidigare alster lär fler titlar i samma stil följa. Målgruppen kan säkert uppskatta den tillsammans med en halvliter kulglass en regnig söndag – men för alla andra är detta mest ännu ett välpolerat kärleksdrama som smälter bort lika snabbt som glassen i skålen.
Snabbfakta: ”Minnen av honom”
Regi: Vanessa Caswill
Medverkande: Maika Monroe, Tyriq Withers, Rudy Pankow, Lauren Graham, Bradley Whitford
Genre: Romantik, drama
Längd: 1 timme 54 minuter
Biopremiär: 13 mars 2026
MovieZines betyg: 2/5
