Regissören Noah Baumbach rör sig med van hand i det känsliga gränslandet mellan vemod och komik. Temat är enkelt men träffande, det handlar om åldrandet och alla val som gjorts på vägen.
Jay Kelly är en mycket framgångsrik skådespelare, tänk en korsning mellan Robert De Niro och Clooney själv. Han är konstant påpassad men känner sig ändå alltid ensam. Han har ingen partner, hans barn ha vänt honom ryggen och hans agent är hans enda så kallade vän. När så en kär och nära mentor dör, samtidigt som han konfronteras av en ungdomsvän, tappar Kelly fotfästet. Han tar ett hastigt beslut att lämna sitt hem i Hollywood för att tillsammans med sitt entourage åka tåg genom Europa.
Europaresan blir såklart mer en resa inåt med huvuddestination självkännedom. Kellys självrannsakan får honom att fundera på livet som det varit, på dem han försakat och den han har blivit. Det blir väldigt berörande flera gånger och jag gråter med och för honom.
George Clooney är fenomenal i titelrollen. Han bär Kellys inre splittring med en lågmäld skärpa och är samtidigt charmig, sorglig och smått ironisk. Den senaste tiden har han mest gjort käcka roller där han varit den rappa silverräven känd från Nespresso-reklamen, snarare än en mångbottnad människa. Här är han silverräven fortfarande, men också så mycket mer. Varje blick och paus är betydelsefull och hela hans anlete vittnar om all den ånger som sliter i honom.
I mindre roller syns veteraner som Laura Dern, Adam Sandler och Billy Crudup. Deras insatser är trovärdiga och de fördjupar filmens emotionella resonans och ökar vår förståelse för Kelly.
Fotot och det innovativa bildspråket är mästerligt i flera sekvenser. Särskilt effektfulla är de scener där Kelly öppnar dörrar och går in i olika rum och blir där åskådare till sitt eget förflutna. Hans reaktioner får stå i förgrunden samtidigt som historien från förr berättas i bakgrunden. Detta blir en visuell metafor för nostalgin och dess förnekelse, som visar hur minnen formar och förvränger verkligheten.
Det statiska bildspråket kombineras med sporadiska, precisa kamerarörelser för att markera skiften i känslor och tempo. Ljussättningen och den dämpade färgpaletten förstärker filmens melankoliska ton, och ger utrymme till självinsikt.
Baumbach använder Jay Kelly som lins för att skärskåda filmindustrin och människorna (han själv inkluderad) i den. Han synar en värld som både formar och förstör dem den hyllar. Filmen blottlägger de konstlade relationerna och det konstanta behovet av förnyad relevans, samt hur imageskapande sker på bekostnad av privatlivet och normaliserar ensamhet. Baumbach balanserar satiriska iakttagelser med sympati för de människorna i systemet, och visar att problemet en hel industri och värld som belönar yta framför sårbarhet.
Pendlingen mellan torr humor och smärta, gör att filmen ofta blir rolig utan att den förlorar allvaret. Några gånger snubblar komiken dock väl nära gränsen till fars och blir då lite övertydlig. Men det är en mindre brist i ett verk som i övrigt känns genomtänkt och moget.
”Jay Kelly” är en finstämd och gripande film om förlorade chanser och hoppet om nya. Den underhåller medan den påminner om hur svårt det är att laga det som våra val en gång trasat sönder.