Detta är en synnerligen underhållande film som låter mig frustskratta, samtidigt som den slår mig i magen och orsakar ett obehag i hela mitt väsen. Samhällskritiken är vass och obarmhärtig. Den sparkar nedåt, uppåt och där den helt enkelt kommer åt. Budskapet är väl någonting i linje med att vi som mänsklighet är fan körda.
Efter det fantastiska kostymdramat ”The Favourite”, underbara vuxensagan ”Poor Things” och den knasiga ”Kinds of Kindness” är det nu dags att presentera Lanthimos och Stones senaste film – ”Bugonia”, en mörk thrillerkomedi som jag lovar kommer vara något utöver det vanliga.
Den konspiratoriske fanatikern Teddy planerar tillsammans med sin svagbegåvade kusin Donny att kidnappa Michelle Fuller, VD läkemedelsföretaget Auxolith. Teddy har på sistone sjunkit djupare ner i sin övertygelse om att världen är på väg att tas över av utomjordingar och att Michelle är en av dem.
Premissen är lika enkel som genialiskt udda, och Yorgos Lanthimos utnyttjar den fullt ut för att chocka och överraska oss. Hans kidnappningsthriller tar väldigt snabba och plötsliga svängar både vad gäller händelseutveckling och ton. Att se den är en bergochdalbana som man aldrig vill ska ta slut.
Hon är avskyvärd, gåtfull och tragisk på samma gång
Skådespelarinsatserna är såklart på topp. Emma Stone gestaltar Michelle med en iskall precision, utan en antydan av medkänsla i sina stora annars ömsinta ögon. Just därför blir hennes sociopatiska framtoning i ”Bugonia” så fulländad. Hon gör sin karaktär avskyvärd, gåtfull och tragisk på samma gång.
Pladdrande på om transparens och mångfald i företaget hon leder, utan att mena ett ord av vad hon säger. Hon är vidrig och tanken verkar vara att vi inte ska känna med henne, även om vi med tiden kommer att göra just det. Filmen fångar genom hennes hårda yttre och utstrålning, många av våra storföretags skoningslösa dubbelspel, där allt är konstruerat för att låta som att de bryr sig, medan de egentligen skiter i exakt alla andra.
Teddy är en av de andra, en biodlare på en förfallen gård i utkanten av stan. Hans mamma utsattes för läkemedelstester av företaget Michelle äger och är nu ett kolli på vårdhem. Hur övertygande Stone än är, så måste jag säga att Jesse Plemons som Teddy stjäl showen. Han är avgrundsdjupt trovärdig som den fanatiske vite mannen, fast besluten att rädda sitt land och världen.
Med lågmäld intensitet och små, rysliga gester som bygger upp en oroande stämning som blir filmens motor är det hans gestaltning som i slutändan äger. Kemin mellan de två är fullständig perfektion, och det som bär mycket av filmens komiska och dramatiska tyngd.
Kameraarbetet i filmen är medvetet återhållet men slående effektivt. Fotografen använder ofta fast kamera och långsamma, kontrollerade tagningar som låter skådespelarnas miner och kroppsspråk tala för sig själva. Särskilt effektivt blir det i närbilderna som ramar in Stones och Plemons härjade uttryck.
Den statiska kompositionen skapar ett nästan teatralt rum där varje blinkning eller förvridet leende får betydelse, medan den naturliga ljussättningen bidrar med ett diskbänksrealistiskt skimmer, som framhäver det absurda och melankoliska i scenerna.
Lanthimos filmer är underbara – och svåra att beskriva
Regin av Lanthimos är både konsekvent och bekant för det som man sett i hans tidigare verk. Han låter karaktärerna styra händelseutvecklingen utan att leda publiken, vilket både förhöjer den mörka humorn och förstärker obehaget. Tempot varierar mellan längre, till synes stilla stunder av mycket prat, och andra mer korthuggna och chockerande scener.
Regissörens kontroll över den väl avvägda rytmen gör att filmen känns stringent och logisk trots sina ibland märkliga vändningar.
Lanthimos filmer gör sig absolut bäst på festival. Tack vare hemlighetsmakeriet innan, vet man i princip inget om dem, mer än de rader som släppts av produktionsbolaget. Att se dem är lika spännande som att öppna en julklapp när man går på äggskal. Men till och med efter att man sett dem är de svåra att beskriva, då filmerna har en tendens att doppa tårna i flera konventioner samtidigt.
Exakt så är det med ”Bugonia”, som kanske närmast kan beskrivas som en absurd thrillerkomedi, med inslag av konspiratorisk sci fi, och viss krydda av socialrealism.
Sammanfattningsvis måste jag säga att ”Bugonia” är ett unikt och annorlunda mästerverk som skakade om mig i grunden. Och som jag älskade det! Filmen underhåller och skaver på samma gång och levererar dessutom några väldigt träffsäkra kommentarer om vår infekterade samtid och individerna i den, som jag hjärtligt välkomnar.