Skräckgenren befinner sig idag på en helt annan plats i filmvärlden än när James Wans ”The Conjuring” hade premiär 2013. På den tiden respekterades genren varken av kritiker, publik eller ens filmskaparna själva. Många filmer förlitade sig på fåniga effekter och billiga knep, snarare än atmosfär och karaktärer. En hyllad rysare på den tiden kändes som ett mirakel, idag är det en helt vanlig tisdag.
Filmer som ”Get Out”, ”Hereditary”, ”The Substance”, ”Sinners” och ”Weapons”, samt filmskapare som Jordan Peele, Ari Aster, Mike Flanagan och Coralie Fargeat har tagit tillbaka genrens kredd. Nu befinner vi oss i en guldålder för skräck, både kritiskt och kommersiellt. Vi behöver inte längre ”The Conjuring”, och på många sätt har kulturen lämnat serien bakom sig.
Det är nog därför passande att ”The Conjuring: Last Rites” är tänkt att markera slutet för Vera Farmiga och Patrick Wilson som spökjägare. Serien hämtade sin inspiration från 70-talets skräckklassiker som ”The Exorcist”, ”The Omen” och ”The Amityville Horror”. Det var under den tiden de första filmerna utspelade sig – men i finalen är året 1986. Nu är Ed & Lorraines föreläsningar nästan tomma och ungdomarna refererar bara till ”Ghostbusters” och ”The Goonies”. Inte ens karaktärerna hör hemma i det nya årtiondet.
Nu handlar det om Smurl-fallet. Det är en familj i Pennsylvania som… ja vid det här laget fattar vi väl grejen. Filmen återvänder till den klassiska spökhusstilen från de två första, och fortfarande bästa, delarna. Den påminner mest om ”The Conjuring 2”, vilket är välkommet då varje omtittning av London-äventyret har bara bekräftat att det var seriens höjdpunkt.
Likt andra filmen har ”Last Rites” även en betydligt längre speltid än sin föregångare. På 135 minuter skulle man kunna ana att berättelsen är komplicerad, men Smurl-fallet är inte mer eller mindre invecklat än tidigare äventyr. Filmen spenderar istället stora delar av speltiden på att utforska världen som ett familjedrama. Ed och Lorraines dotter Judy (som tidigare hade huvudrollen i ”Annabelle Comes Home”) har nu vuxit upp och får därför chansen att skina mer. Likadant med prästen Gordon som inte heller har haft mycket att göra i tidigare filmer har plötsligt en egen tråd.
Quentin Tarantino hade kallat ”Last Rites” för en ”hangout”-film. Det finns en handling, men filmens kärna är Warren-familjens uthållighet och det är även filmens största styrka. Att få spendera tid med Ed och Lorraine är anledningen varför ”The Conjuring”-serien har klarat sig så länge. Det är ett avsked till världen och dess karaktärer, och den sentimentaliteten är starkare än demonerna som öppnar dörrar på kvällarna. Är man ute efter en typisk rysare är det här nog inte rätt val. Med ”Last Rites” behöver man kunna investera i dramat mer än skräcken.
Vera Farmiga och Patrick Wilson kan inte överskattas i de här rollerna. Det är castingval som visat sig lika självklara som Robert Downey Jr. som Iron Man. Filmerna hade aldrig fungerat lika bra utan dem, och serien hade säkerligen inte blivit filmhistoriens mest inkomstbringande skräckfranchise. ”Last Rites” är deras film, kanske till och med mer än tidigare, och återigen höjer de materialet till en högre nivå.
Seriens stora skavank redan från början har varit det skrattretande påståendet att filmerna är baserade på sanna händelser. De verkliga Ed & Lorraine Warren var notoriska lurendrejare, och som publik måste man kunna skilja dem från sina fiktiva motsvarigheter. På bioduken står Ed & Lorraine Warren på egna ben och har blivit en av filmvärldens mest uthålliga duos. Något ”Last Rites” verkligen utnyttjar med stor effekt.
Michael Chaves tog över som regissör med tredje filmen (”The Devil Made Me Do It”) och återvänder här efter en liten omväg med spinoffen ”The Nun II”. Att ge honom nycklarna till en så stor franchise har länge varit ett tveksamt beslut. När ”The Conjuring” regisseras av James Wan blir det en rejäl åktur genom ett spökhus som mästerligt blandar skräck, spänning och humor. Klappspelet från första filmen är fortfarande en ikonisk scen. Med Chaves bakom ratten har skräcksekvenserna minst sagt inte varit lika självsäkra.
Han är ivrig att nå samma höjder som Wan når med lätthet, men det har aldrig varit en styrka. Den här gången verkar efterträdaren dock ha insett det och har istället valt att lägga krutet på annat. Det är en väldigt melankolisk känsla som genomsyrar ”Last Rites”. Filmen investerar mycket mer tid i karaktärerna än det hemsökta huset de står i. Det är ju ändå Warren-familjens sista äventyr, och i det avseendet känns det som att Chaves äntligen har hittat sin egen röst.
Det betyder inte att ”Last Rites” saknar effektiva skrämseltaktiker. En gång i tiden kändes det som att varje skräckfilm bara försökte toppa de andra med mer blod, högre smällar och större chocker. Det som var charmigt med ”The Conjuring” var att den istället använde sig av klassiska, och möjligtvis slitna, skräcktroper med genuin uppriktighet. Det är något som bevaras ända till mållinjen. En specifik höjdpunkt är filmens användning av lågupplösta hemmavideor.
Originalet tog genren tillbaka till grunderna – men det är svårt att upprätthålla det när förväntningarna är att varje uppföljare ska vara större och hårdare. ”The Devil Made Me Do It” blev stundtals ett offer för den logiken. ”Last Rites” hittar tillbaka till balansen med en mer intim och sentimental ton. Den är absolut inte subtil, men för att vara en blockbuster-final till en skräckfilmserie är det en schysst överraskning att den lyckas motstå frestelsen att bara spränga demonerna i luften. Det är inte ett lika bombastiskt slut som marknadsföringen får det att verka, och tack gode Gud för det.
För alla som tyckte att ”The Devil Made Me Do It” kanske inte helt kändes som en ”Conjuring”-film är ”Last Rites” ett lyckat segervarv som lever upp till spökjägarnas bästa dagar. Det är en bra punkt att avsluta serien, men som alla skräckentusiaster känner till, sista kapitlet brukar aldrig egentligen vara sista kapitlet.
Snabbfakta: The Conjuring: Last Rites
Regi: Michael Chaves
I rollerna: Vera Farmiga, Patrick Wilson, Mia Tomlinson, Ben Hardy, Steve Coulter, Rebecca Calder, Elliot Cowan
Genre: Skräck
Speltid: 135 minuter
Biopremiär: 5 september 2025
Visas på: Bio
MovieZines betyg: 4/5
