Dan Trachtenberg är tillbaka i ”Predator”-universumet efter att ha fått rovdjuren på rätt spår igen med den grymma ”Prey”. Trots att studion skippade biograferna och istället släppte filmen direkt på streaming slog den igenom så starkt att Trachtenberg nu har fått nycklarna till hela serien.
Bara i år har regissören hunnit expandera universumet med två filmer: den coola animerade antalogin ”Predator: Killer of Killers”, som tyvärr också bara släpptes på streaming, och nu ”Predator: Badlands”, som tack och lov faktiskt går upp på bio.
Det finns få regissörer som har haft ett lika stadigt grepp om en populär franchise som Trachtenberg. Varje film har känts unik och utforskat olika delar av mytologin, utan att någonsin falla i de klassiska franchise-fällorna vi har blivit så vana vid. Så fort ”Badlands” verkar antyda om ett sammankopplat universum skiftar fokuset snabbt tillbaka det filmen egentligen handlar om. Det här är inte bara ett kapitel i en invecklad kronologi, det är ett fristående äventyr som använder ”Predator”-konceptet som en språngbräda för att skapa något nytt.
I det här fallet, det som är nytt för ”Predator”-serien är att ”Badlands” faktiskt handlar om en Predator. Dek är en hårdstridande Yautja som blir utstött av sin klan och ger sig ut för att återvinna sin heder. Under sin resa på en farlig planet, där allt verkar ha utvecklats för att döda, stöter Dek på Thia (Elle Fanning), en skadad android från Weyland-Yutani. Exakt, företaget från ”Alien”-serien. Rovdjuret är såklart inte öppen för att skaffa vänner, men börjar inse att det kanske är exakt det han behöver.
”Predator: Badlands” är ett mer traditionellt blockbuster-äventyr än vad serien har bjudit på tidigare – en ”coming-of-age”-saga är inte direkt det man förväntar sig av det klassiska monstret. Det är den första ”Predator”-filmen som landade på en PG-13 av den amerikanska censuren, deras motsvarighet till den svenska 11-årsgränsen.
Vissa skulle nog säga att ”Predator” har blivit Disneyfierad, vilket inte är helt fel då Musse Pigg numera äger rättigheterna till serien, men i det här fallet är det inte ett negativ. För en gångs skull känns det uppfriskande och nytänkande. Ett bevis på att rovdjuren inte bara behöver vara ett monster i djungeln för att hålla vår uppmärksamhet.
Likt Trachtenbergs andra filmer är ”Badlands” en slimmad resa utan dödkött. Äventyret drar igång redan i första minuten och håller kursen stadigt, utan irrelevanta sidospår eller trådar som tappas bort. Tematiken är tydlig och karaktärernas inre resor känns lika välförtjänade och naturliga som deras yttre. Filmen klockar in på 107 minuter men rör sig så effektivt att det känns som att eftertexterna börjar rullar inom en timme.
I dagsläget är det befriande att bara se en storfilm som faktiskt ser ut som en film, istället för en platt, digital smörja. ”Predator: Badlands” är rik på textur, kontraster och trovärdiga effekter. Världen känns inte som vår egen, men den känns fullkomligt levande.
Att det är en mer familjevänlig del i den annars mycket vuxna monsterserien är självklart, men det är fortfarande en actionpackad upplevelse med allt det sci-fi-våld man kan önska sig. Det är en enkel historia, berättad med ren och självsäker skicklighet.
Snabbfakta om ”Predator: Badlands”
- Regi: Dan Trachtenberg
- Skådespelare: Elle Fanning, Dimitrius Schuster-Koloamatangi, Rohinal Nayaran
- Speltid: 107 minuter
- Premiär: 5 november 2025
- Visas på: Bio
- MovieZines betyg: 4/5
