New York Film Festival är i full gång, och Richard Linklater är tillbaka med inte mindre än två filmer i årets program. En av dem är denna svartvita tributrulle till franska nya vågens kanske mest kända ansikte utåt; Jean-Luc Godard. Biografin handlar om inspelningen av filmen “Till sista andetaget”, som skulle bli Godards stora genombrott.
Tributen är dock gjord i ett konventionellt format som kontrasterar starkt mot subjektets filmer. Franska nya vågen handlade ju som vi vet om att bryta konventionerna till förmån för personligt och experimentellt berättande. Men när filmen inleds har Godard (Guillaume Marbeck) ännu inte regisserat någon långfilm.
Han avundas andra unga regissörer, många av dem kollegor från den inflytelserika filmtidningen Cahiers du cinéma, som redan satt sin prägel på samtida film. François Truffaut exempelvis, som vann pris i Cannes 1959 med debutfilmen “De 400 slagen”.
Linklater radar upp skådespelare som får representera den ena inflytelserika personen efter den andra med textat namn framför sig. Roberto Rossellini, Agnés Varda, Jean-Paul Belmondo. Ett nedslag i filmhistorien som tycks ämnat för att få hummande igenkännanden av oss i publiken.
Men så äntligen tycks turen vända. Producenten Georges de Beauregard (Bruno Dreyfürst) tar sig an projektet, och Godard lyckas även knyta den berömda skådespelaren Jean Seberg (Zoey Deutch) till sin första långfilm. Här tar berättelsen fart och filmskapandet bjuder på många skratt och insikter.
Skådespelarna får inte öva på sina repliker innan tagningen, för då kommer de förberedda. I stället står Godard bakom kameramannen och talar om för dem vad de ska säga och göra. Producenten skakar på huvudet, Jean vill dra sig ur. Om exempelvis en tekopp dyker upp i bild som inte var där innan, eller om Jean har på sig en annan tröja, får detta inte korrigeras för det är äkta och sanningsenliga ögonblick som står över kontinuitet.
Om blicklinjen är fel så det ser ut som skådisarna tittar på andra saker än varandra, ska det vara så. Långa tagningar som klipps utan annat material emellan blir till Godards berömda “jump cuts”. Han uppfinner även en låda att rulla runt kameramannen i, så att folk inte skulle märka att de filmades. Bra för budgeten att slippa betala statister och mer naturligt så.
Till sist frågar Jean varför han måste ge henne replikerna på plats. Godard svarar “Har du inte förstått det än? Du spelar mig”. Vare sig det stämmer eller ej, går inte filmen mer på djupet än så för att utforska personen bakom det filmhistoriska geniet. Humorn kommer mestadels från att personerna kring Godard inte förstår storheten i det han gör, eller storheten i det ikoniska verk de är med och skapar.
För “Till sista andetaget” skulle komma att inspirera filmskapare världen runt. Godards djärva nyskapande blev banbrytande och öppnade upp för lågbudgetfilmer att nå kritisk och kommersiell framgång. Eftertexterna berättar att inte mindre än 102 regissörer debuterade med långfilmer inom loppet av tre år.
De verkade alltså i en tid och plats av enorm filmisk kreativitet. “Nouvelle Vague” är en sorts kärleksförklaring till filmskapande i allmänhet och den tiden och platsen i synnerhet som Godard personifierar (även om han här porträtteras lite som en spelevink).
Filmen är humoristisk, välspelad, vacker, charmig och underhållande, men i grund och botten ett hyllningsporträtt och ett stycke filmhistoria för cinefiler!